Om hur det kan gå när läsaren tar över.

En gång i ett tidigt sjuttiotal kom det sig så att jag fick en skiss antagen till en konstnärlig gestaltning på ett sjukhus i en stad nära mig. Den som fick uppdraget att gestalta skissen var den då i ropet varande smeden Folke Mattson i Örbyhus. (Folke har gått ur tiden sedan lång tid tillbaks). Folke var het (!) på den tiden. Beslutsfattare var synnerligen förtjusta i Folkes arbeten. Och det var bra. Inte tu tal om den saken. Men. Min skiss var bättre. Min första gestaltning. Hade jag fått göra den själv utifrån min egen idé hade den varit bättre. Men nu var jag en förstaårselev på Konstfack och hade väl inte så mycket att sätta emot. (Och ett litet skissarvode var väl inte fel i den tiden när veckomeny stavades snabbmakaroner.  Men nu blev det enligt ett önskemål som var lite granna tondövt inför idén.
Det här är historia, och Folkes skicklighet i smide är oomtvistat. Han var en mästare. Men historien handlar om det som händer när läsaren går in och styr i berättarens. Ok. Om jag hade fått bestämma hade jag utnyttjat väggens förutsättningar på ett annat sätt. Men Folke var tvungen att ta hänsyn till tyngden i varmsmide. Jag tänkte i andra  material. Betydligt lättare.
Det är viktigt att läsaren har, om inte alla parametrar med sig så åtminstone de viktigaste. 

(Pentax spotmatic 50mm. Tri-x. Gissningsvis.)

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Konstrunda

Igår kom jag tillbaka till människobyn. Och vem stöter jag på? Jekaterina Pertoft står där mitt i den visserligen ganska glesa söndagssmeten och skissar för nåt som ska bli nåt. Jekaterina är en mycket duktig porträttmålare och som många konstnärer skolade i ryska konstskolor mycket kunnig i det grundläggande tecknandet. Nu skissar hon alltså för nåt framtida arbete. Här gäller alltså inte kameran som skissblock. 

Det är invigningsutställning i Uppsala konstnärsklubbs  nyöppnade, nyrenoverade galleri. Vi är åttio deltagande konstnärer som visar stort och smått i alla möjliga tekniker och uttryck.  Sista utställningsdagen till trots är det oväntat många besökare. Däribland en väldigt liten spindel som firar sig ned från taket. Och uppmärksammas naturligtvis av Stina Wollter som är en av utställningsvakterna i dag. Det blir en liten film. En liten performance utförd av en mycket liten varelse. ( Och man kan också förundras över hur duktig en mobil är som kan återge den lille i anständig skärpa och ett riktigt njutbart kort skärpedjup. Ja,  man upphör aldrig att förundras.

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)