Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.

Om fyrkanten och varför den är så bra

Dagen börjar med en fotosafari i närområdet. Arbetet med att driva fram och sätta ut aklejaplantor förra året har gett resultat. Det är ymnigt förekommande, särskilt under hagtornet som nu precis blommat över. (bild för uppmärksamhet som det heter)

Mer om typografi.
En skriven text består så klart inte bara av bokstäver utan lika mycket av mellanrum, det som finns mellan tecknen, och de flesta mellanrummen har fyrkanten som byggsten. En fyrkant, är idag ett kvadratiskt tomrum lika högt som typsnittets grad. I gamla tider var fyrkanten lika med käglet, alltså från baslinje till baslinje. Sätter man texten i 10p så är det alltså en kvadrat som är 3,528 mm bred och hög. Men vi blandar inte in millimeter här. (I typografi är basen 12 och inte 2 som i binära system.)
    En helfyrkant passar bra som ett styckeindrag. En halvfyrkant lika bred som ett tankstreck (pratminus säger typografen) och ett pratminus är ett tecken som övriga tecken har ett stipulerat mellanrum runt sig, dikterat av typsnittsformgivarens kerningstabell. 

   När man sätter en  replik, som de facto är ett nytt stycke, med direkt anföring är det vanligt att man först sätter ett fyrkantsindrag och därefter pratminus. Om man inkluderar tecknens inneboende avstånd (kerningstabellen) blir indraget, eller det ljusrum som skapas onödigt långt och är repliken såpass kort att om nästa rad i repliken är utgångsrad och rentav avstavad blir det en glugg, ett ställe där texten släpper igenom ögats vandring till raden under. Fyrkanten kan också delas upp i mindre delar, en halvfyrkant motsvarar alltså  ett pratminus, en sjättedels fyrkant passar bra för att i bland skapa bra mellanrum (se ovan). Inte minst är fyrkanter och delar därav ganska bra hjälpmedel om man behöver korrigera en rad med olyckliga avstavningar. Och glöm inte bort de osynliga tecknen, jag har markerat dem i exemplet härovan. Har man dem aktiverade förstår man ganska snabbt var felen finns.  Sånt här kan såklart ses och uppfattas som petitesser, och är kanske det, men det finns ändå en vilja och tanke att göra läsningen så jämn och behaglig som det bara kan. (Här söker jag efter en fattbar metafor från de fotografiska disciplinerna.)
    För det är kanske så att de här småttigheterna ger läsningen det flyt som läsning behöver och lite extra därutöver. Som en filmsorts särskilda korn eller omfång. Något extra som ligger framför en på upplevelsens väg. Något mer än nivelleringen.
För den som tycker det här verkar intressant kan jag rekommendera https://boktypografen.se/category/typsnitt/. Bra och tillgänglig  fast på en punkt har han fel, tycker jag, men det tar vi nån annan gång.

Mellan hägg och syrén och lite typografi

Nattens regn sköljde undan häggmispelns moln av vita kronblad. Gökärten blommar och vi skördar skogslök som vi steker i olivolja och strör lite flingsalt över. Allting blir gott om man gör på det viset, det verkar vara tv-kockarnas mantra. Och helt apropos, läser jag inte ett inlägg och en tråd om det där med koldioxiden som livets gas på Facebook. Vad missade skolans NO-ämnen? Fotosyntesens  alla komponenter må vara komplicerat men grundförståelsen borde vara enkel. Och var tog Elsa Widding vägen? Sånt kan man tänka när ”Den blomstertid nu kommer” är bokstavligt och bedövande smärtsamt. (Och att en solig dag kan tillbringas inomhus med såpskurning av golv. Med lite korsdrag torkar golven snabbt.)

Men nu ska det handla om hur man kan tänka om hur man sätter text på en sida eller ett uppslag i en bok. Nån därute som funderar på att göra en fotobok kanske. Bilderna är säkert inga problem med men texthanteringen kan kanske vara hjälpt av några råd. Jag börjar med sidans format. Satsytan placeras så att marginalerna, sidhuvud och fot ”knuffar in satsytan i formatet. Då tänker man optisk mittpunkt. (Den som vill utnyttja tankar om gyllene snittet är inte helt fel ute men hur det förhåller sig är i detta exempel överkurs. Och hur ska man då tänka runt texten, som oftast är oundviklig även i bilderböcker och följaktligen fotoböcker?
   En rad bör hålla sig inom 60-70 tecken, inklusive blanksteg. Att den ska göra det har med läsförståelsen att göra. Det blir då såpass långa rader att läsaren förstår innebörden i en rad och kan koppla samman den med nästkommande rad och att radens längd kan uppfattas av ögat utan att behöva flacka från start till radslut. Ögat ska också med lätthet kunna vandra från rad till rad. Därför behöver avståndet mellan raderna vara tillräckligt stort, dock inte för stort, så att ögat obehindrat hittar tillbaka till vänstermarginalen och nästkommande rad. Radavståndet som också kallas för kägel kan varieras men bör helst vara 120% av typgraden. Typens grad är måttet på bokstavstecknets höjd uttryckt i punkter. En punkt är 0,3528mm (picapunkt) eller 0,376mm (didotpunkt som numera inte används i sättning). Så praktiskt uttryckt, en text satt i 10p behöver ett kägel på 12p eller tio på tolv som man uttrycker det. Återkommer till det i nästa blogg.

Ett ganska vanligt misstag är att använda för stora tecken i tron att det blir mer lättläst på det viset. Office Word-normen använder 12 punkter som standard oavsett typsnitt. Radlängden är dessutom över nittio tecken, oftast mer. Men det här är en kontorsnorm som utgår från A4-formatet. Det skulle faktiskt gå att krympa en sådan sidas text till tio punkter och få luftigare marginaler och samtidigt också krympa radlängden. Prova den som vill.

Slutligen den här gången; rak vänsterkant, rak vänster och höger, utsluten som det heter kan man fundera över. Textintensiva publikationer sätts gärna med utsluten text (eng. justified) medans en fotobok med färre och kortare texter kanske hellre sätts vänsterställt. Vill man sätta text i tvåspalt väljer man utsluten. Bildtexter sätter man för övrigt gärna högerställt så att högerkanten linjerar med bildens högerkant.
Fortsättning följer. 

Göra böcker

Häromdagen fick jag ett exemplar av den bok jag arbetade med någon månad eller så i höstas. Att hålla en ny bok, obruten i sin hand är nog ungefär samma känsla som när man tar  upp en kopia från sköljen och ut i dagsljus. Så blev den alltså.
En bok i genren "Gräv där du står".
   Bokformgivning särskilt fackböcker med en myckenhet av fotnoter, källhänvisningar och typografisk konsekvens är en speciell genre. Ganska pyssligt men ändå rätt roande. (Och lusten att göra en  fotobok dyker dessutom upp då och då även om den här boken inte är en fotobok i egentlig mening. Då handlar det väl först som sist att ha ett intressant material. Bra bilder, en berättelse, något angeläget. Nåt Jante i bakhuvudet inte alltid håller med om .)

Att göra fotoböcker är inte bara bild. Fotoböcker är en genre med litet av ett eget tänk. Det handlar så klart en hel del om typografering även om sidformatet är givet av tryckproducenten så har man rätt fria händer att disponera ytan efter eget förstånd. Bokform handlar ytterst om kommunikation och en överenskommelse med läsaren. Typografi handlar om att bringa reda i och göra text och bild förståelig. Och en upplevelse som " ej blott och bart är nöjsam läsning utan lika mycket en upplevelse i det sköna".
   Den första stötestenen i bokform är hur formatet ska disponeras. Här bör man tänka uppslag och inte sida. Böcker betraktas ju som bekant i uppslag, par av sidor.
   Hur man placerar satsytan, och alltså utformar marginalerna. Man vill gärna hålla ihop uppslaget, innermarginalen, eller buntmarginalen görs smalare än yttermarginalen. Yttermarginalen bör helst vara lika bred eller bredare än en normaltummes bredd, alltså minst cirka 25 millimeter. Gissa varför. Toppmarginalen (huvudet)  bör vara mindre än nedermarginalen (foten). Det här ansluter till passepartoutregeln, ytans mitt bör helst ligga i sidans optiska mittpunkt. Och var ligger den optiska mittpunkten? På en högersida drar man en diagonal från övre vänster hörn ner till nedre högra hörnet. Avsätt sedan sidans bredd från övre högra hörnet till sidans vänstra sida. Dra diagonalen och i skärningspunkten mellan de två diagonalerna ligger den optiska mittpunkten, det vill säga det som ögat uppfattar som mittpunkt (och märkligt nog faktiskt i många fall ganska långt från vad gyllene snittet stipulerar).

Bilder ska antingen ligga innanför satsytans gränser, den yta som begränsas av marginalerna. Eller vara utfallande, det vill säga utanför marginal och ända ut till papperskanten.
   (Att uppslagen har en balanserad linjering, sidans proportioner, marginalförhållande, satsbredd, radlängd, radavstånd (kägel), typstorlek (grad), styckeindelningar, och diverse typografiskt "lördagsgodis" är ett ämne som skulle bidra till ett femtiotal nya blogginlägg är förstås en karamell att suga på. Om någon här på FS har funderingar och tankar runt bokform går det bra att höra av sig till mig.)

(Omslagsfotografi okänd fotograf. Bilden är rastrerad i PS, en metod att  komma bort från oskärpa och litet omfång i en inscannad papperskopia genom att helt enkelt överdriva bristen.)

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )