Om sätt att se färg och lite annat.

Bortsett från att betraktningsmiljön nog har större betydelse än huruvida betraktningsskärmen är kalibrerad intill decimalnivå är det här med att kalibrera sitt eget färgsinne nog så viktigt. Att förstå färgupplevelsen utifrån RGB är en intellektuell utmaning. Jag förslog tidigare att man kanske kan tänka färg utifrån det sätt som NCS arbetar med. Och naturligtvis med vetskap om att NCS sysslar med färg i måleri och liknande sysselsättningar vilket är något helt annat än fotografi.
   Men varför inte använda sig av Lab-färgläge? Cie Lab kan användas i de flesta bildprogram och  baserar sig på hur människor uppfattar färg, alltså rätt likt det NCS . Men det gäller främst normala människor, den så kallade "normalmänniskan". Och vad värre är, Lab är milt sagt bängligt att arbeta med och dessutom mycket instrumentellt. Det har fler parametrar att ta hänsyn till än en vanlig rgb-modell. En utgångspunkt, nollan, i ett medelvärde som översatt till rgb ligger motsvarar medelgrått, men använder två axlar, rödgrön axel och blågul axel. Plus ljushetskomponenten som går från noll till hundra. Det behövs mer intellekt och det är tveksamt om bilderna blir bättre.
   Nä, hellre lite förnuft. Är den här färgen rimlig? Som exempelbilden nedan, och jag tänker då på den gula. (Det är en ganska liten korrigering gjord som i huvudsak handlar om mättnad och en nypa klarhet i. Och jag ändrar mättnad och ljushet i den röda och gröna kanalen. Här är dessutom lagermasker ett mycket bra verktyg.)

Eller den här gula? Det är skillnad på plastbojar och mirabeller. Syntetisk gul eller organisk. (Man kan göra en mycket välsmakande marmelad av mirabeller sagt som en parentes alltså.)

Men färginställningar och pyssel med bilder gäller väl också vardagens bilder, dokumentationen av livets lunk. Man kanske inte behöver ta det allt för blodigt, och var och en hittar med tiden en metod och en alldeles egen kalibrering av synen. Med lite övning...
   Den här bilden, som flimrade förbi på skärmen härom kvällen fick mig att associera till målningar av Vermeer van Delft, lugnet, vardagssysslorna innanför hemmets väggar. Ryggarna som sluter händelsens utrymme. Vad som händer har jag  egentligen ingen aning om annat än att jag anar ett avlägset muller från en skördetröska långt bort. (Serge, som gick ur tiden för något år sedan, Marine och min fru. Hugo i bakgrunden. Fuji Xpro2 18/2.0)

Om objektiven och utsnitten.

Men man borde kanske mer fundera runt objektiven, utsnitten, sättet att göra beskärningen av det ögat ser.
  Säg den analoga fotograf som inte börjat sin karriär med 50mm och sedan gått vidare mot mer vidvinkel, eller mot lite mer tele. Här räknar jag inte in ornitologer och liknande som av naturliga skäl går direkt till väsentligt större brännvidder.
  Kameran ska fungera som en handske men objektivet är ögat, det som ser, om metaforen tillåts. Kamerans främsta del är sökaren. En bra sökare är A och O. Något de flesta digitalkameror saknar. Är det kanske tilltron till bättre och bättre autofokus som är skälet? Antagligen. Och visst finns det en rimlig tanke i att tekniken gör jobbet och du kompositionen. I den bästa av världar. Men så fungerar inte samspelet mellan fotograf och utrustning. Vet man överhuvudtaget hur många ”fotografer” som ständigt kör på automatläget, oavsett kamera? Att få mina elever att våga sig fram till bländarförval tog ungefär en termin i bästa fall, som jag mins det, jag är ju arbetsbefriad av ålder gudskelov.
   Men riktigt bra sökare. Har någon nåt tips?

Men den egentligt viktigaste delen i det tekniska systemet är objektivet, och, den möjlighet att skapa utsnittet. Väl medveten om glaskemi, om slipningar etcetera så är funktionen att ändra utsnittet genom att välja brännvidd det absolut primära i fotografi. Det är utsnittet som berättar. Så var det sagt. 

Och det är väl bara att återkomma till det. Fortsättning följer.

( Fuji xpro2 23/1.4. Den unga damen på bild har inte druckit champagne. Hon är bara glad ändå.  Den champagne som överraskningsvis har nåt oss i vår stora 70+70+40 festlighet. Champagne och confit de canard. Funkar bra. Bilden handlar alltså om flera jubilarer samtidigt och några dagars firande av det.)

Champagne

Champagne. Christian Berthelot Brut. Favoriten.

Städning i diskarna

Det har inte blivit så mycket fotograferande den senaste tiden av olika skäl och anledningar. Men mycket annat bildarbete i stället. En liten städning i något hörn av diskarna hanns dock med i dag. Gick igenom lite bilder från en vandring i Frankrike för tio elva år sedan. Från Moissac till Nogaro utmed Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Mycket minnen med den färden.

Centrale nucléaire EDF de Golfech sett från staden Auvillars högt belägna torg. En sån där medeltida stad som det är strösslat med i Sydfrankrike.

Centrale Nucléaire de Golfech var på något sätt närvarande under flera dagar på den här vandringen. Ångan från kyltornen syns vida omkring. Och eftersom terrängen är ganska kuperad med höjder både här och var hjälper jordkrökningen inte till så mycket för att dölja ångan.

Nikon D300 och ett  Tamron 17-50mm 2.8 är tungt att bära på och en kort vidvinkelzoom är ibland bra men ger i vissa stunder lite för mycket bildutsnitt. Zoomar med hyfsat stora omfång är inte helt fel. Och lättare kameror. De här bilderna är jpg, den övre har fått en kraftig justering av kurvan. Brusig, milt sagt.

Om nya perspektiv

Och där satt den, tvåan. Så nu borde man vara hyfsat fri att att titta på världen med nya ögon. Med nya perspektiv. En del säger att nu ska det återgå till det normala. Men frågan är, vad är normalt?

Är det normalt att vi flyger och flänger hit och dit, med shoppingweekend i NY och avstressande semestervecka i Thailand. Den obligatoriska backpackerresan jorden runt icke att förglömma. Plus en hel del annat. Rätt så mycket annat.
   Jag vill ta tåget till Paris. Gå på matmarknaden i Saint-Maur-des-Fossés. Strosa utmed Marne. Och sitta på balkongen hemma hos S och M i Creteil. Gå på Musée de Orsay, om det är nåt intressant att se vill säga. Att ta en sväng till Grez sur Loing om andan faller på. Kort sagt röra sig på ett rimligt sätt. Med tåg. Utan flyg och den apparat som krävs för att hålla flygtrafiken igång. 

Och att sakta promenera utmed Seine en ljummen septembernatt. Romantiskt? Jo, visst.