Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till

Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet. 

Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi. 

Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men  utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
    Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
   Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
   Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
   Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued

Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?