I fotografiets tid

En utställning från Tromsö museum som just nu kan ses på Uplandsmuseet i Uppsala. En klassisk skärmutställning som vandrar runt. utställningen är gjord med utgångspunkt i Rolf Ärnströms foton från 1940-talet. En samling fotografier från två samebyar i norra Sapmi. Och vad gjorde Rolf Ärnström där då förutom att fotografera med sin nyinköpta "moderne fotografiapparat", en Kodak retina som säkert en och annan minns eller har egna erfarenheter av? Ja, lärare så klart.
"I likhet med flere av tidas toneangivende dokumentarfotografer brukte han sitt nyinnkjøpte småbildekamera til å utforske og forsterke sine møter med verden og menneskene. Elevene i småskolen ble hans viktigste motiver. I en avslappet, uhøytidelig og nærmest familiær stil skildrer læreren barnas virkelighet i et tradisjonelt reindriftssamfunn, i skolen, i leken, i naturen og i arbeidet", för att citera utställningspresentationen.

En fin liten utställning som vad gäller själva formen kan kännas en liten aning daterad, jag kan tro att om man hade producerat den i dag hade den varit mer interaktiv och förmodligen mer uppbyggd kring bilder presenterade på bildskärm.
Och visst väcks en tanke om vad man kan använda foto till. Berättande, dokumenterande och med en liten visshet om att dagens fotografier är historia i morgon.

Om vardagsbilders möjligheter

Och om svartvitheten. Den här bilden kommer inte att gå till fotohistorien. Men har den något värde? Sett med en perfektionistisk fotografs stränga blick är svaret ett rungande nej. Sett med den närvarandes blick, om femtio år. Ja, kanske. Problemet är att en sån här bild oåterkalleligen kommer att passera en generationsgräns på den vägen. Så den närvarande är med största sannolikhet inte närvarande då.
Bilden visar ett antal män i övre medelåldern, om man ska vara generös. De träffas varje onsdag över en kopp kaffe och pratar om ditt och datt. Ibland hettar det till. Ibland är det färre, ibland är de fler. Kannstöpning kallas det visst med ett annat ord. Har man suttit tillräckligt många gånger blir vanan en tradition. Känns det igen?

Och frågan om svartvitt eller färg. Hur står det till med den? Och bilders tekniska kvalitet? Mannen i mitten av bilden har säkert åsikter om det. En fotograf med produktfoto som specialitet. Och då snackar vi kvalitet.
Tankarna runt färg eller svartvitt emanerar mycket ur frågan, påståendet, åsikten om att fotografiet beskriver en verklighet och eftersom verkligheten sannolikt alltid upplevs i färg, för de flesta människor, så är färg så att säga facit. Det betyder dock inte att vi inte uppfattar en svartvitt bild som en korrekt avbildning av verkligheten. Färgfotografiet har ju som bekant en betydligt längre historia än vad man vid förstone kan tro. Svartvitt är , om vi tänker efter, bara återgivning utan just färg.
Nu kan man tro att fotografiet alltid har eftersträvat en sanningsenlig återgivning av verkligheten vilket är fel om man ser till fotohistorien. Många av det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets fotografiska tekniker syftar helt enkelt tvärtemot den realistiska återgivningen. Bromoljetransfer, gummitryck etcetera. Och då ska vi inte förglömma det ismer som vad bildernas berättande anbelangar avlöser varandra under nittonhundratalet.

(Efter att ha tittat på den här bilden vid några tillfällen börjar jag se att den bär på en möjlighet att översätta den till kanske en svartvit teckning, kanske rent av till en målning. Om den går att få in i ett större sammanhang. Att få bilder att haka i varandra. Bilder som samtalar med varandra. Men det är att föregå händelserna... Fotograferat med den lite lynniga FujiX10. Bilden är på inrådan nu beskuren.)

Tankar om tänder

Så här i årets första dagar är det tradition att besöka tandhygienisten för allmän genomgång av tandhälsan och därpå följande rådbråkning. Nu har jag det största förtroende för min tandhygienists erfarenhet och handaskicklighet och min tandstatus är om inte mint condition så åtminstone icke utan beröm godkänt som det hette i betygen förr i tiden. Men för att få tiden att gå  i undersökningsstolen kom att tänka på en av Martin Parrs många träffsäkra bilder (Martin Parr Cinema queue. Halifax 1977)

Det är en bild som inbjuder till ett litet leende, eller en aha-upplevelse. Som är ganska enkel när man hittat poängen, vilket man gör ganska snabbt. Alla tycker naturligtvis inte att den är rolig, man kan tycka annat.
Men till saken. Är det här ett exempel på the decisive moment? Har fotografen inväntat ögonblicket? Det är så klart jättesvårt veta. Det finns inget i bilden som talar för en sån läsning. Snarare talar det väl för ett slumpskott som senare i mörkrummet visar sig vara en fullträff. Det är ändå ett runtikring-fakta som varken gör till eller ifrån. Vi läser bilden utifrån det vi ser och gör tolkningen efter det.
Martin Parr hittar ett uppenbart punctum och utnyttjar det. Det finns en möjlighet att han lurpassat, ser en skrattande kvinna, kopplar ihop Jaws-affischen med hennes aningen ojämna tandrad och i en sekund ser bildens möjliga berättelse. Och nästa gång kvinnan skrattar exponerar Parr i absolut rätt ögonblick. Noterbart är att ingen person i bilden tycks ta någon notis om fotografen. Så skulle det kunna vara, men inget talar direkt för det. Och frågan är nog egentligen av akademisk art.
Jag fick förresten godkänt av tandfröken.

(Gäddan ovanför tog jag på nät för en massa år sedan. Serverades som sig bör med smält smör och pepparrot. Huvudet fick hänga på bodväggen.)

Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)