Inget mörker utan ljus

(Eller inget ljus utan mörker? Eller inga bilder utan ett mörkrum? Om än ett digitalt sådant. Eller att i denna mörka tid finns ändå ljus. Och att kulturen överlever. Och att vi snart blir vaccinerade, och Trump försvinner ut i mörkret. Och andra tankar klockan 04.15.)

Rensar 2019 och 2020 års hämtningsmappar för ny säkerhetskopiering. Inte så mycket konsertbilder men den här från en konsert på Konstmuseet. Goran Kajfes Tropiques  med Christer Bothén på basklarinett var en mäktig musikstund. Lyhörd improvisationsmusik brukar det heta.
Och en del oskärpa i bild som sig bör.

Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

Om processfotografiets terapeutiska betydelse och väldigt mycket skärpa.

Ja, nu börjar vi skåda vi ljuset igen vill man gärna utbrista men efter snö kommer tö och dagen är mer än lovligt grå.  Fotograferandet för att hålla allt igång, men knappast några bilder, eller ens tillfällen som erbjuder något. Om man inte finner sin håg i skojiga rötter, vackra träd och sånt. Nån fågel ser vi inte, det är för övrigt inte vår genre, fågelfotot. Bilderna här nedan har rätt lite med dagens tankar att göra men kan möjligen illustrera ett tillstånd skitåret 2020.

Men, hur är det egentligen med skärpan. Jag tycker mig se att många bilder som syns  i sociala media ibland är väldigt skarpa, nästan slentrianmässigt på något sätt. Superskarpa därför att så ska vara, men inte ifrågasatt varför. Och det är naturligtvis skäl nog att börja undersöka skärpan. Att det är tekniskt möjligt att åstadkomma är inget att förvånas över med tanke på vilken arsenal en någorlunda välbeställd fotograf har tillgång till. Ja, det behövs inte så mycket heller. Även budgetutrustning kan leverera. Spontanfrågan som dyker upp är om de ibland inte är onödigt skarpa. Alltså, tillför skärpan något till bildens berättelse. Ibland gör den det men inte alltid. Att plocka in skärpan som en möjlighet, inte en nödvändighet är kanske ett mer rimligt förhållningssätt i berättandet.
Och nu är det inte direkt en diskussion om olika former av bokeh (uttalas med betoning på första stavelsen så japanskt det är) framkallade genom olika antal bländarlameller eller eventuella tillkortakommanden hos obsoleta objektiv, utan bara just oskärpan och oskärpans mängd. Olika sorters oskärpor borde få mer utrymme i den fotografiska diskussionen. 

Att hålla igen skärpan lite grann precis som att ibland hålla igen färgglädjen. Att inte alltid tvunget utnyttja kamerans förmåga. Åtminstone kan det gälla vissa typer och genrer av bilder.  Nästa år får nog återigen bli oskärpans år. Nåt att strida för. Det tål att reflektera över.

Oavsiktlig humor?

Läst på insändarsidan i lokalbladet:”...Om jag sitter på en pub tillsammans med en, obs en, kamrat på varsin sida av ett bord med ett ansiktsavstånd på konstaterat minst 1,5 meter. Minskar jag då ytterligare risken att smitta min kamrat om jag sätter på mig en godkänd mask? Om även min kamrat sätter på sig en mask. Minskar då risken att jag blir smittad medan vi avnjuter våra öl? Frågorna torde endast med ett ja kunna besvaras.”

(Man kan kanske tänka sig nån slags filtrering av ölen då...)

En bira i Pariskvällen. Känns väldigt avlägset. FujiX10.

Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.