Rosenlundare, genrer och sånt.

Exempel på diskbänksrealism eller bakgårdsromantik. NY.

Oftast är det fotograferna själva som placerar sig i genrer eller nån slags gemensamt utformade bildstilar och det är också i sådana forum man publicerar sig. Som bildläsare förstår jag då att fotografens intention är att den publicerade bilden ska ses i ett sånt kontext. Gatufoto, till exempel. En genre och kontext skapad av gruppen själv med sin egen bildmanual att förhålla sig till. Det här är inget konstigt eller nytt, bildhistorien ända från renässansens ikonografier har gett läsaren riktlinjer om hur bild ska läsas, och tolkas.
   Fotokurser, fotolitteratur, läroböcker, diskussioner i fotoklubbar med mera sysslar inte med annat än just att, förutom rent tekniska spörsmål, placera, analysera och tala om hur bilder generellt ska läsas.
   Det finns parallellt med tanken om att försöka förstå bildens budskap och mening, en idé om en slags oskuldsfullhet i betraktandet av bild, att stanna vid maggropen, känslan och konstaterandet att man tycker om bilden, eller inte. Där stannar det. men jag vill gärna förstå varför jag känner som jag gör inför bilden. Ungefär som jag med mer kunskap säkert skulle förstå en fotbollsmatch egentligen fungerar. Bollens långa väg mot mål men hur och varför, den kunskapen saknar jag, men jag är övertygad om att med den skulle fotbollsupplevelsen bli betydligt mer spännande och sammansatt. 
   Men vad rosenlunderiet anbelangar. Varför ett ålderdomshem i Stockholm blev synonymt med en viss typ av fotografi kan vi hoppa över här, även om den har sin enkla förklaring. Bengt Björkblom har en tydlig poäng i ett blogginlägg härförleden. Han förespråkar ju ett Straight Photography, nånting som bekant ligger en bit ifrån rosenlunderiet, och, pictorialismen.
   I dag borde vi som sagt kanske tala om den nya digitala pictorialismen som ganska oblygt lanseras av mjukvarumakarna och fotobranschen i sin helhet. För vem vill inte ta en bra bild som gillas av alla. Och vad gillas? Ja, idag är det inte bakgårdar och diskbänkar. Kom nu ihåg att digitalt foto är kvantitativt oändligt större än den lilla bildvärld som syns på FS. Det fina vackra gillas. Provokationer och andra konstigheter gillas förvisso av en liten intresserad grupp bildläsare och utövare, men massan, massbilden talar om något helt annat.
   Slut för den här gången med en fotografisk tolkning i ungefär samma anda som "Svan på lugnt vatten". Oljemålning av artisten Eugen A:son Renard (hämtad i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En mycket trevlig svensk roman.)

Från sällskapslivet

Det lilla sällskapslivet...

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Bokrensningsfynd och processfoto.

Rensa bland böcker är ibland ett nödvändigt ont, alltså det gör ont att lägga bok efter bok i lådan fvb Röda Korset-Bikupan. Men rätt nödvändigt. Och man kan väl tänka på böcker som med kläder. Har jag inte haft den där skjortan på mig de senaste tre åren har kanske nån annan mer glädje av den. Så och med böcker. 
   Men i högen dyker det upp en rätt sliten volym med femtiotalsfoto som jag inte tittat i på länge. En amerikansk utgåva i blekt klotband och med tidstypisk rotogravyr, inte av bästa sort.  Och där återfinner jag  Esther Bubley  (kolla gärna länken för mer om Esther). Kanske inte den mest kända av amerikanska nittonhundratalsfotografer men väl värd en extratitt. Och intressant i ett kvinnlig fotograf-perspektiv.

Idag en solig dag, även om solen står lågt, i den numera varmtempererade staden Uppsala. En stad som har en av världens längsta mätserier vad gäller väder. Tack Anders Celsius för det. Man har börjat bygga en ny bro över ån. Till privatbiltrafikens fromma. Sånt som händer i stan eller på bygden är tacksamma motiv för processfotografen. Bilder som ska ligga till sig.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)