Om den goda smaken, lättsmält eller svårtuggat

I går kväll satt jag med J H Engström Revoir i läsfotöljen. Det är en inte helt enkel bildberättelse, ett stycke lyrik eller åt det hållet. Den blir inte enklare av Christian Caujolles bifogade text. Det här är ett bildflöde där läsaren, jag, söker efter en nyckel, bara en liten antydan till ingång. Naturligtvis kan man se bildflödet uppdelat i enstaka bilder, som enstaka poem under en övergripande titel. Men, som nog de flesta håller med om, den här typen av bilder och berättande läses inte med de vanliga fotoglasögonen på näsan. Det krävs något lite mera av läsaren.

Jag tog en vårpromenad och hamnade i ett rivningskvarter i närområdet. Myndighets och administrationsbyggnader som nu står i den där väntan på att grävskoporna ska komma. Det blir så för hus, en stund av utvädring, avklingandet av arbetsplatsens alla ljud innan alla glömda lysrör släcks och strömmen slutgiltigt bryts.
Det blev också en tanke runt  hur olika pictorialismen kan gestalta sig. Vad blir fotografen påverkad av? Vilka bilder inspirerar? Jag får ibland en lust att skruva bilderna åt det bleka urvattnade sättet som tidigare var något av J H Engtröms signum. Fast han arbetade (arbetar?) i den analoga världen. Nu ska man veta att J H inte är den enda att arbeta med den här typen av färgbehandling, rätt många har excellerat i det och rätt många epigoner finns också och det ska också sägas att det är inte alldeles enkelt att få till just den där rätta blekheten. Det kräver nog en hel eftertanke.  Nånstans har jag läst att just dessa efterföljare har fått J H att byta uttryck flera gånger i karriären.
Men vad många nog missar är att en bildstil, en pictorialistisk attityd, helst bör  bottna i ett eget temperament för att bli helt trovärdigt..

Så får varje fotograf eller andra bildmakare också för övrigt gå till sig själv och hitta sin bildstil, sitt uttryck. Och landar man i den goda smaken, det lättsmälta eller det spontant sett fula, det svårtuggade. Ja, det är frågan. Men vad är den goda smaken? Den goda smakens dagsform. Vem sätter agendan? Och om det stannade vid den goda smaken.

Nog finns det en anledning att vara lite granna orolig.

(Fuji Xpro2 18/2.0 Blekningen av färgbild sker nästan lättast redan i rawkonverteraren. Man ska tänka på att också få ner intensiteten även i de mörkaste tonerna. Ett sätt att komma åt det är att blanda två lager i PS eller motsvarande program, men det får jag återkomma till. De svartvita har som vanligt fått en vända i Efex silver. )

I grafikverkstan

Traditionell koppargrafik som olika former av etsningsförfaranden har av tradition varit fyllda med mängder av mer eller mindre ohälsosamma kemikalier och annat stoff. Mestadels mer ohälsosamt. Det är toluen, balsamterpentiner, lösningsmedel i alla de former, det är etsande syror, salpetersyra förespråkas av en, holländska badet (saltsyra och kaliumklorat) av en annan. Järnklorid av en tredje har ofta varit det minst skadiga alternativet. Som sagt, inget för god hälsa och inte minst Big Nono för avlopp och natur.
    Därför är det trevligt att det utvecklats flera olika mer hälsosamma och miljövänliga produkter att pyssla med. Vattenlöslig etsgrund, den hinna som läggs på kopparplåten för att förhindra att syran kommer åt plåten annat än på de ställen där man tecknat med radérnålen. Såpa, rapsolja och snälla färgborttagningsmedel har ersatt lösningsmedlen.
Söndagen tillbringades i grafikverkstan för tester och prov av olika miljöanpassade varianter av grafiska tekniker.

 En "pinne" av kopparplåt tejpas fast på baksidan och resten täcks med vanlig packtejp.

Och själva etsningen sker med elektrolys i en kopparsulfatlösning. Plåten nedsänkt till höger och den andra polen i form av en bit ugnsgaller till vänster. Lite ström på det via en transformator. Mellan 15 minuter upp mot en timme i badet beroende på hur man vill att linjen ska bli. Och det finns bra möjligheter att göra akvatintetsning, Adjö akvatintskåpet med asfaltpulver som låg som ett damm både här och där. Även inombords.

Resultatet är oväntat, överraskande bra och kan som sagt göras med ett ganska gott miljösamvete. Kopparsulfatlösningen återanvänds många, många gånger och är inte speciellt farlig om den hanteras med omsorg.

Det är svårt att låta bli svartvitt och lite kornigt när en grafikverkstad ska visas i bild, så här får det bli lite Efexpyssel.

Sena januari

Sena januari är flockar av skrak, knipor och alfågel på Svartlögan. Och knasterblått. NNV och kuling i byarna och nån minus. Men ljuset är en månad högre. I morgon blir det svinväder och mer därtill allt eftersom säger de. Storm och  snö på söndag. Sen kallt. Men igår det stod vinden på SV och regn och tempen på 5-6 plus, vid Furusund kom tjockan, så tjockt att till och med vägfärjan gick med mistlur.  Man kan inte anklaga vädergudarna för enformighet i alla fall.

Ju mer värmeenergi i atmosfären, desto mer rörelse och skillnader. Man borde lyssna på vetenskapen, till exempel Klaus Hasselmann och Syukuro Manabe, nobelpristagare  2021. Som Greta och miljontals ungdomar världen över försöker få politiker att förstå. Det finns många Gretor världen över. Tur är väl det.

(Fuji Xpro2 och kitobjektivet 18-55mm. En tanke slog mig att det borde inte vara så svårt att göra en ”tape” eller nån annan markering med bländartalen på bländarringen. En nackdel med objektiv som bara visar bländartalet i sökaren är att det egna minnet ofta är väldigt kort. Nån som har tänkt i samma banor?)

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.

Rätt tid för vasspennor

Nu är rätt tid att skära vasspennor. Fjolårsvass ska det vara, den är torr och fin nu. Ta gärna en bit ner på stråna där den är lite hårdare.

Skär snett alldeles intill ett bladfäste och formera spetsen så att den blir lagom tjock.

Skär försiktigt en skåra i spetsen med skalpell eller rakblad.

Färdigt. Tusch eller bläck. De håller inte så länge, man får formera dem då och då. Men vass är gratis.