Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.

The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden. 

Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Tre viktiga bilder

Tre, för mig viktiga bilder av Georg Oddner. Tre bilder som, bortsett från alla andra bilder av olika fotografer i olika tider, på något sätt etsat sig fast. Så att varje gång  jag ser dem säger jag ” Och hur står det till med dig min gamle vän?”
För den som mot förmodan är obekant med Georg Oddner finns det så klart en hel del på nätet att läsa. Men för analoga stofiler rekommenderas Per Lindström:Svart på vitt-om Tio Fotografer. Historiska media. ( Om den inte finns på ett bibliotek nära dig brukar den inte vara omöjlig att hitta på Bokbörsen.)
Då får man tillfälle att läsa lite mer om Tiofotografer och en tid i svensk fotografi som oavsett vad man tycker och tänker varit väldigt viktig för utvecklingen i svensk fotografi.

Den första är den här”Mannen med boken”. Du har säkert sett den tidigare. Den är en ikon.

Nummer två är”Den dansande matrosen”. Samma här. Vill du veta mer finns det en hel del på nätet.

Och till sist, min favorit Fåraherden i Azerbadjan. Jag hade den som affisch, inramad och snygg, men som mycket annat försvinner saker i livet skeende. Det här är en bild som bara säger, Se och lär. Från det absolut påtagliga, grundkurs A komposition, till nån slags överkurs. Vad berättas egentligen med hjälp av komposition och andra fotografiska excesser. Vad är den berättelse som gestaltas? Är det en universell, evig fråga och berättelse. Kan man överhuvudtaget göra det mer effektivt än i den här bilden? 

(Ett blogginlägg utan en bild låter sig inte göras. Jag plockar fram en gammal bild ur förrådet, som i sina uppenbara tekniska brister är en bild som jag önskar att jag kunnat gjort bättre. Men det föll på fel brännvidd och en inte riktigt skärpt fotograf. I vissa stunder av omnipotens kan jag ändå tycka att bilden skulle kunna snacka med Oddners. Dock lite oklart hur och varför.)