Goddag fru Hansson!

är ett uttryck våra barn formulerade som en beteckning för svenska filmer från fyrtio och femtiotal. (A ska uttalas som ett öppet a, aa liksom). Jag har nu en särskild förkärlek för svenskt svartvitt gärna från den tiden. Dert är en filmtyp som är sällsynt intressant att sätta analyständerna i. https://www.svtplay.se/video/26965165/det-ar-aldrig-for-sent. En svensk rulle som har en hel del intressant att titta på. I regi av Barbro Boman och med en hel del namnkunniga skådespelare i rollistan ( missa inte Karl Gustav Lindstedt!) 
Och vad kan en fotograf ha för intresse i den här filmen? Ja, man filmar i svartvitt trots att färg är en vedertagen teknik (filmen hade premiär 1956). Och filmar man i svartvitt arbetar man mycket med ljus och mörker och det som finns där emellan, skuggor. En hel del rör sig i en Öfre Östermalmsmiljö, och nu är vi i kungliga huvudstaden, en miljö som är skidrad av Lennart af Petersen, en av nittonhundratalets stora fotografer i Sverige. Filmfotot på den tiden är omsorgsfullt, inte tu tal om saken. Dramaturgin är enkel, rimlig och väldigt ärlig.http://flm.nu/2020/04/sa-hamnade-barbro-bomans-regidebut-pa-fel-sida-om-historien/. Man tittar in i en tid som ännu inte ligger bortom horisonten. Och musik av Gösta Theselius. Lägg gärna märke till att det fortfarande går att höra replikerna, antagligen för att skådespelarna fortfarande artikulerade som om de vore på en teaterscen. Då ska varje viskning höras ända upp till tredje raden. Men också för att inspelningstekniken fungerar. Man kan tycka att dagens ljudinspelningsteknik vore tusen gånger bättre men så icke.  Lägg särskilt märke till en av slutscenerna. På Skogskyrkogården söder om Stockholm (men det där blev väl lite av en spoiler).
Det är en film om nuet och dåtidens arv. Om ett land i kalla kriget, i modernismen. Om kvinnans roll.

Kan ses till den 16 juli på svtplay.

(Svårt att välja bild till den här texten.)

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)

Intressanta ämnen

Två intressanta ämnen dök upp på FS den senaste veckan. Om sRGB och AdobeRGB, eller om kvalitetshöjning i gruppen gatufotografi. Två ämnen som kan bli heta på sina särskilda sätt. Frågan är vilket man vill nappa på. Slänga in lite fotogen liksom.
   Men gatufoto är ju ett kärt ämne det också. Lite uttömt vid det här laget kanske. Svårt att arbeta med just nu när jag är långt från gator och torg.
   Kulturklimatet i utvalda sydsvenska kommuner kanske? Inget man hör om i ”dessa tider”. Antagligen bidar man sin tid i kommunfullmäktigen. Man ligger lågt. Annars kanske någon utkräver nån slags ansvar för vad som händer och den karamellen vill man inte ha på tallriken.
Och vad händer med miljöfrågan efter pandemin, postcorona liksom? Kan man undra?
Om politik ska man helst inte tycka och tänka på FS även om fotografi och politik gått hand i hand sen senare delen av 1800-talet. 
Men jag väljer, lite fegt, färgrymder.
   Jag tror att en källa till missuppfattning om färgrymder är oviljan att acceptera vad ögat förmår att registrera och vad tekniken förmår. Det är möjligen här det kan handla om en liten skvätt fotogen. Hur nära kan man komma ögats uppfattade färgrymd? Alla kartor eller avbildningar innebär en förenkling. Facit ligger egentligen i tekniken eller där tekniken möter det emotionella ögat. Det är inte tekniken det är fel på. Möjigen att tekniken inte motsvarar ögats önskemål.
   AdobeRGB är vad som gäller om du vill skriva ut. Srgb är webbens färgrymd, alltså den del av webben där vi kommunicerar. Eftersom det finns väldigt många enheter på webben har man en gång i tiden enats om en standard, en färgrymd där i princip alla förekommande skärmar och liknande utrustning kan fungera på ett nöjaktigt sätt. Men som bekant behövs en större färgrymd när vi printa eller trycker. Vilket kanske kan tyckas konstigt. Eftersom tryck och print rör sig i subtraktiva färgrymder som naturligt nog är mindre än de additiva rymderna som AdobeRGB och sRGB.
Om vi nu utgår från en rawfil så har vi alla möjligheter att gå vidare som vi vill. Vad vill du göra av informationen i din bildfil? Det är i det här läget du tilldelar filen en färgrymd, det som Stefan O så pedagogiskt jämför med att tilldela en valuta ett värde. Har du 10 enheter så blir det rätt olika värde om du väljer 10 dollar eller 10 kronor. Om detta kan man läsa i hans bok Digital bild 4.0. Gör det.  
   I Camera raw, förutsatt att du arbetar i Adobeprogram kan du tilldela bildfilen olika färgrymder beroende på vad du tänker dig ska ske längre fram. Tänker du print väljer du AdobeRGB, tänker du webb tilldelar du sRGB direkt. Det kan ibland hända att du behöver en större färgrymd än de två första, då väljer du Prophoto som är väldigt stor.
Och det är här nånstans en viktig sak dyker upp. Med vilken metod tilldelas färgrymden sina värden. Perceptuell metod eller relativt kolorimetrisk?
https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/rgb-men-vad-ar-det-som.htm
Om detta skrev jag för ett par år sedan. Det handlar lite att tolka den schematiska bilden av olika färgrymder och att förstå var en bilds färg befinner sig i färgrymden. Det är här det där med perceptuell och kolorimetrisk dyker upp.

Man bör lägga in en eventuell skrivares ICC-profil i Photoshop eller den programvara man nu använder (förutsatt att programvaran tillåter det.) Då kan man som bekant använda sig av tryckbarhetsvarning eller visa korrekturfärg för att få en någorlunda vettig bild av hur det utskrivna eller tryckta resultatet kan tänkas gestalta sig. Här finns ett antal parametrar att ta ställning till. Papperssimulering är ganska bra att ta med i beräkningen så även punktförstoring om man jobbar mot offset. Å andra sidan har de flesta tryckerier numera profiler att ladda ner och då är många parametrar inräknade.

  Tja, så mycket fotogen var väl inte det här. Men nåt att pyssla med en sällsynt regnig och blåsig dag i skärgårn. 

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.

   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)