Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)

Tour de France. Marknad i Saint Maur vill jag inte missa.

Inget besök i Saint Maur, en förstad till Paris utan en sväng på den lokala marknaden. Jag har nu ett intresse eller kanske snarare böjelse för franska matmarknader. Här säljs alla de ingredienser som kan behövas i ett franskt kök. Fisk, skaldjur, kött, fågel, ostar, korvar, patéer, bröd, grönsaker, delikatesser. Man ropar, skrattar, frågar, småpratar om ditt och datt, ackorderar, ja det är ett liv och ett kiv. Det är färg och form och nånslags livslycka mitt i alltihopa. Det är som en hyllning till det goda livet.

I fiskstånden hittar man allt som kan tänkas simma, krypa eller bara sitta still utmed Frankrikes kuster.

Hos kötthandlarna hittar man allt från spektakulära patéer och charkuterier från både det ena och det andra hörnet av Frankrike till styckningsdetaljer som man inte visste att de fanns.

 Också ostarna att hålla reda på. En chèvre från Dordogne till exempel kan fås i minst fyra stadier av mognad.

Nu ska man så klart inte romantisera det här för mycket. det är säkert ett hårt jobb som fordrar en hel del kunskaper om varorna och logistiken däromkring. Men kvaliteten är genomgående hög vet vi genom vår lokale vän som handlar här varje onsdag och lördag.

Nu är vi ju inte så svåra på kött så halvvegetarianer vi är. Men det är intressant att se handlaget och nån slags respekt inför råvarorna som bjuds ut.

Så får man väl runda av med en färgbild också. Bon apetit!

Tour de France. Dax, staden alltså.

Vi tar tåget till Toulouse och passerar trakterna av Carcassonne med en regnöversvämning hack i hälarna. Tågbyte till Pau och nytt byte till Dax. På den här sträckan åker man genom ett vackert grönskande landskap med Pyrenéerna om babord. Bara det värt en tågresa. I Dax blir det uteliv med lite tapas på en bar och det är en ljummen kväll med alla ljuden från en kvällsvaken stad. Och det blir lite småsnack borden emellan.

Apropos kvällsätande. Den här reliefen från 1100-talet, Nattvarden ( undrar om man åt tapas på den tiden?). St Paul de Dax. Jag är lite svag för såna här utsmyckningar. Det är väldigt mycket  cartoons över det, ett direkt språk som kan läsas av alla.

Men det är inte alltid alldeles enkelt. Om man nu saknar en del bibelkunskap. Korsfästelse till höger, men vad händer till vänster och varför visar alla sina små magar? Det saknas kanske en välbekant denotation för att pusslet, konnotationen ska falla på plats. Någon har i varje fall ansträngt sig för med att berätta något. Oklart om bildhuggaren tänkt så långt som tusen år framåt i sitt arbete.  Så kan man fundera när man strosar runt en tusen år gammal romansk kyrkobyggnad.

Tour de France. Sète III och en ostronfrukost

Ingen människa kan regera ett land som har 387 ostsorter, lär president de Gaulle har sagt. Sant eller inte. Men det gäller att ha ordning på utbudet i en av ostdiskarna i Hallen  i Séte.

Och vad döljer sig i den korgen? Antagligen något som ingår i det enkla franska köket.Man kan tro att det franska köket är märkvärdigt och tillkrånglat, men nej, så icke. det är enkla råvaror, gärna säsongsbundet, men tillagat med omsorg och gott om tid. Slow food.

Och om man nu inte är ute och vardagshandlar finns det alltid någon man samtala med och något viktigt att avhandla. 

Och så har man tid för lite fniss och småprat. Det är liksom inte stormarknad det här.

För vår del blir det en liten ostronfrukost. Skördade tidigt i morse i Étang de Thau, den stora grunda avsnörda havsviken innanför Sète där de odlas och fiskas allehanda havets läckerheter. Brutna direkt vid bordet hos fiskhandlaren. Men ett glas vin  får man gå och handla i ståndet intill.

( Det är låg horisont på de här bilderna av det enkla skälet att vi sitter vid ett bord. Den fasta gluggen når heller inte riktigt fram alla gånger. Nja, det där med  35 mm som det allenarådande i gatufotografi är nog inte helt genomtänkt. Och oskarpt blir det lite då och då, det är ju bevars oskärpans år 2018. Men Tore Johnsons bilder från Hallarna i Paris var inte så skarpa de heller.)

Tour de France. Sète II. Pointe Courte

Man får passa sig så att man inte har ett skeddrag eller något annat krokigt i örsnibben när man strosar utmed Pointe Courte i staden Sète. Att fiska dorade är populärt men inte helt ok enligt stadens prefektur.

Här bor också en hel del katter. Och då ligger tonvikten på en hel del.

Det går ingen nöd på det här gänget.  Ompysslade är bara förnamnet.

Sen avslutar vi det här besöket med en sittning på "La Passage". En bläckfisk utan krångligheter. Bara just rätt av. Och en butelj av det lokala torra och krispiga vita som gifter sig helt och hållet.( Man tar inte kort.)

(Det här blogginlägget skrivs med en och en halv veckas eftersläpning. Inte omedelbar behovstillfredställelse med andra ord. Vi åker tåg och kinesar eller lånar lägenheter av vår numera ganska omfattande franska krets av vänner. En liten bit av det goda livet det också. Och det är en Fuji Xpro1 som gäller. Alltid med fel brännvid påskruvad verkar det som.)