God morgon världen

Vi vaknar till en ny dag. En regndag. När det ska till att regna så görs det med besked. 45 mm på ett knappt dygn. Vattning är överflödig i år. Det växer så det knakar. Jämfört med för ett år sedan då vi sparade varenda droppe.

Då kan det vara skönt med en tupplur.

Sen är det dags att vakna.

Och se om det har hänt nåt kul sen sist.

Har ni föresten tänkt på att färg är bildspråkets adjektiv?

Sommartankar vid vattnet.

Man borde kanske bara njuta stilla på kvällsbryggan och låta tankarna vila. Men havsytan är en svårhanterlig referens, något som de flesta klimatforskare verkar vara överens om. Dels är den ytterligt elastisk, och dess elasticitet påverkas av ett flertal faktorer. Detta känner forskningen till och tar med i beräkningen. Alltså inte bara det att isar smälter, utan även de allra kortaste periodiska cyklerna som kallas tidvatten till de längre cyklerna som har med den naturligt skiftande variansen i jordytans temperatur. Däremellan finns så klart all den varians som skiftande väder och väder fenomen ställer till med. Till råga på allt tar varmt vatten mer plats än kallt. Så när isarna smälter blir vattnet kallare och tar därmed mindre plats tills det blir varmare och tar mer plats. Och att varm luft binder mer vatten än kall luft. Så ökar temperaturen i atmosfären binder den mer vatten som annars skulle hamna i havet vars yta i så fall skulle stiga. Och att luft och vattenströmmar stökar till beräkningarna. Allt detta är känt av forskningen och kommer inte som nån direkt nyhet. Det finns helt enkelt enorma mängder mätdata över detta. Havsytan må se platt ut, men globalt sett varierar den högst väsentligt. Ungefär så fick jag och ett nittiotal gymnasister det berättat för oss under en föreläsning i en av min dåvarande arbetsplats anordnade naturvetarveckor.

98 procent av forskarvärlden känner till detta. Man utgår alltså ifrån och gör beräkningarna utifrån dessa naturliga variationer. Men det finns något som avviker. Den stora höjningen av koldioxid i atmosfären, mätdata som visar på en förhöjd temperatur och det i förhållande till uttaget av fossilt kol.

Klimatförnekare eller klimatskeptiker, bägge titlarna klingar lite fel, behöver man nog, i stället för att hävda den naturliga variationens allenarådande i stället sikta in sig på att förklara de tre kurvornas samstämmighet. Och visst är det lite lustigt att de ofta på ett lite grötmyndigt (vilket härligt ord)  minsann hävdar är klimat är komplicerade saker, lille vän. I stället för att ta ungdomens oro på allvar.  

Det kan också vara passligt att försöka ge en vettig förklaring till varför cirka två procent av forskarvärlden inte håller med. En god vän, professor emeritus som tråkigt nog gick bort rätt nyligen hade en insiktsfull förklaring, och kanske delvis självupplevd. De flesta av de två procenten är emeriti. De flesta har och brinner fortfarande för sin forskning i synnerhet och för forskning i allmänhet. De är förvisso engagerade men har av ålder och tid hamnat utanför banan. De får helt enkelt vara inte med längre. Och om motvallsåsikterna beror på personlig bitterhet, eller oavslutade forskningsprojekt lät min vän vara osagt. Nåt ligger det i det i varje fall.

För varför ska vi i vår generation, vi geronter som vandrar i tredje akten läxa upp våra barn. Vi har helt enkelt slutat vandra på jorden när de problem som våra barn ska ta hand om är i full gång. Vi har helt enkelt vare sig rätt eller makt att forma den sorts framtid som våra barn ska leva i. Klimatproblemet är helt enkelt inte vår fråga, annat än att vi ska se till att lämna över det bästa arvet till våra barn. Och ber de då om en drägligare klimatvärld så ska vi lyssna på dem och göra vad vi kan. Eller ska vi spela bort deras arvslott?

stickigt och trevligt

Det gäller att hitta intressanta ställen att fotografera i och Botaniska trädgårdens orangeri i Uppsala är en tacksam fotomiljö,  inte minst avdelningen suckulenter och kaktusar. 
En bra grej med kaktusar och liknande är att de står stilla. Väldigt stilla. Här skulle man kunna exekvera i bildkomposition om man så ville. Jag lämnar öppet till de som så önskar. Men det är en av flera fotomiljöer i mitt grannskap där man lugnt och så metodiskt man önskar kan testa brännvidder, objektiv och annat som gäller fotograferandets essens. Och bilden då. Kaktusen ”Svärmors kudde” dyker upp, vill minnas att Stefan Ohlsson hade en bild på en sådan när han på sitt sällsynt pedagogiska sätt förklarade olika finesser i hur man skärper upp en bild.

Gatufotande och tredjedelsregler på dagens agenda

I det fotografiska samtalet ingår lite olika moment, eller avsnitt. Vill man vara grundlig i beskrivningen kan man så klart börja lite med utrustning, det roar vissa fotografer. Förr i tiden var det en inte oviktig detalj, det kan man se  i äldre fotobildböcker. Gärna ett appendix med både kameror, filmsort, bländare och slutartid. Man anar sig till allvarliga farbröder i vita rockar nånstans i kulisserna.
Fotograferingsögonblicket kan också vara intressant. Eller tiden alldeles däromkring. Sånt brukar naturfotografer gilla. Inte så konstigt för den delen. Smygningen, tystnaden, gömslet, dofterna och så vidare.
I gatufoto är det snarare en helt annorlunda alkemi som gäller. Lite svårbeskrivbar kanske. Något att grunna vidare på. Nånting får mig att tro att det smyger om kring herrar, och en och annan dam, med en Leica i skjutläge. Synpunkter emottages tacksamt.
Bildbearbetningen har också sin charm att få läsa om. Alldeles oavsett om det är plaskande i  mörkrum eller pysslet vid datorn.
Och bilden i sig, hur den ter sig, vad den kan tänkas berätta om  är en berättelse i sig. Från ax till limpa.

Och hur står det till med kompositionen då? Tredjedelsregeln är ju en omhuldad i princip, så befäst att den till och med finns inmonterad i de flesta digitala sökare. Och då måste den så klart vara rätt. Och är något rätt finns det såklart någon som bara måste vara mot strömmen och hävda dess motsats. Vilket det naturligtvis också finns.
Men tredjedelsregeln är såklart ingen regel, den är möjligen ett verktyg, och ett ganska användbart sådant i bildverktygslådan. Man vill ofta hävda att tredjedelen ligger nära gyllene snittet. Och gyllene snittet är klassiskt och enbart därför självklart bra. Dessvärre är det väldigt få människor som vandrar på denna jord som på ögonmått kan peka ut ett exakt gyllene snitt. Och även om det med viss rätt hävdas att gyllene snittet styr en hel del företeelser i naturen, snäckskal, kottar med mera så ska man komma ihåg att symmetri är dyrbart så evolutionen prioriterar hellre billigare lösningar, alltså lite mera ungefär. Och tredjedelsregeln är i sin tillämpning just liksom lite granna ungefär.
Här finns en snuddning på vissa fotografiska ismers problem. Fortfarande ett sökande efter den heliga Graalen. Den som förklarar allt, och allt blir jättebra. 
Ovanstående bild (Via Emilia San Pietro) har jättelitet med texten att göra, men en blogg utan bild gör sig inte helt och hållet.)

Om samvete, ovanligt lite kondensstrimmor och gammal film.

För ett par år sedan bestämde jag att nu är det flygfärdigt. Anledningen heter Alvar-Thilda-Sixten-Idde-Loa-hedda-Nils. Jag tänker gå till deras familjehistoria som en farfar/morfar som åtminstone gjorde lite grann för att underlätta deras tillvaro. När de i sina medelålderskarriärer har att arbeta med problem som min och tidigare generationer har ställt till med. Vad gäller flyget tänker jag att det var kul så länge det varade. Jag tänker också att det huvudsakligen vegetariska köket är godare, och är en roligare utmaning i köket. Och lite annat. Jag väljer att lita på 97 procent av forskarsamhället i miljö och klimatfrågor. (Oavsett vilken fråga som dyker upp brukar det alltid landa vid att två tre procent av forskarna har en avvikande mening. Inte helt klarlagt varför.) Och jag hejar på alla Gretor och de massor av unga människor som tar till det fredliga vapnet som står dem till buds, nämligen strejk och protest. 
Och idag syns inga kondensstrimmor. Men det är förstås inte takeoff- landing på Arlanda vid tiden för denna bild. Det mörka nertill på bilden är en bit av rikets bästa åkermarker. Med högsta bonitet. Där är det dumt att bygga köplador och lägga asfalt. Vrider man blicken 90 grader vänster ser man förskräckelsen. 
Idag prövar jag åter ett nyköpt, begagnat Fuji 23/ 1.4 och det är väl inte riktigt den här typen av motiv det objektivet är ägnat, åtminstone inte i min arsenal. Men det är ett trevligt objektiv som jag förväntar mig mycket nöje av. Och när jag sitter framför datorn och bearbetar den här bilden så kommer jag osökt att tänka på den där svartvita diafilmen Agfa Diadirect. Nån annan som minns den?
Och så ser jag vårens första trana. På väg norrut. Men den blir det ingen bild på. Med ett 23mm.