Rotar bland kameror och annat

Bortsett från en Zeiss Ikon Nettar börjar jag nog att fotografera på ett mer aktivt sätt med en Rolleiflex 4x4, en sån där grå ni vet. Den fick jag  överta av min älskade moster. Om henne finns mycket att berätta. Men det ska göra en annan gång.  Med en sån kamera  får man som bekant tänka två gånger innan man trycker av. Och det goda med den var att faktiskt om inte förstå så i alla fall att få en grundläggande hantering av det där med tid och bländare. När pappan förstod att det fanns något lite seriöst bakom mitt fotande fick jag ta över en Robot Star. En sån där med urverksmotor och formatet 24x24mm. Och den hängde faktiskt med ända till det sena åttiotalet. Jag tror att jag framkallade den sista filmen från den kameran 1989. Sen dess är den hyllprydnad.

Men den första riktiga kameran var ändå en Pentax spotmatic. Svart. Genom att snåla in på matkontot och en del andra utgifter som nya skor och liknande och, numera preskriberat, en del kreativt arbete med SJ:s pendlarkort sträckan Uppsala-Stockholm (med en bra skalpell och en Rotringpenna 0,1mm kan man komma långt) så fanns det budget. Ett studiebidrag räckte dessutom ändå förvånansvärt långt på den tiden. Matkontot hölls hårt tyglat och boendet var billigt. 

Pentaxen kompletterades med en 135:a och senare också en 28 mm, Tokina eller Soligor. Minns inte så noga, har ni tänkt på att då hette det piratobjektiv? Några år senare blev det en Nikon F i väskan, mycket beroende på ett förmånligt inköp av ett par passande objektiv. (Och en liten donation från en snäll släkting, läs älskad moster.) Det kom sedermera att bli min kamera med stort K ända fram till den digitala tiden.
Men vad var det jag fotograferade, undrar jag ibland. Har det blivit något av värde?  Frågan dyker ofta upp. Vad använde då jag mina bilder till?
En del blev väl publicerade. Några kronor här och där till hushållskassan. En del blev skissunderlag till målningar och teckningar. men väldigt mycket blev nog det där familjära, viktiga bilderna på barnbarn och barn. Och så drösvis med obestämbara dokumentärfoton, projekt som aldrig blev nåt, förutom ett växande antal pergamynfickor med ytterligare negativ.

  En hel del dokumentation skedde i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Ett sånt där extraordinärt område som numera är mest känt för bilbränder, skjutningar och gängkriminalitet. Och en bild som dessbättre inte stämmer alls. För, jo visst finns det problem, men det finns också en bra skola, ett bra civilsamhälle, bra initiativ, en dynamik, en vilja. En uppförsbacke. Men ett backkrön finns hela tiden vid synranden. Där fotade jag i tjugofem års tid. En omedveten dokumentation. Nåt att ta tag i. Rota igenom negativpärmar. Nåt borde finnas att gå vidare med. Man skriver sin historia.

(Hösten 1981 strejkar eleverna i Gottsundaskolan för en utvisningshotad familj. Mangrant som det heter. Med lite, lite support från lokala teckningslärare. Och gillande från övriga. NikonF och Tri-X var vad som gällde. Om det nu inte satt Kodachrome 64 innanför slutaren.)

Om att plåta hundar. På gator.

Rätt mycket gata i den här bilden. Det här med att ta bilder på hundar är lite omtvistat. Elliott Erwitt hade inga problem med det, tvärtom. Andra fotografer har haft det. Anders Petersen har tagit en bild med en hund fjättrad vid en skåpbil och hunden har ena benet i gips. Hundens minspel, om man nu kan kalla det så är mycket tydligt. Riskavstånd tio meter typ.

Idag är ljuset milt. Vinden ostlig. Vi skördar i landen.  Och pratar man om ljus är vi  nu den tionde september i ett ljus motsvarande runt den tionde april.

Måste det alltid vara rätt? 2. Och lite gatufoto här också.

Att återskapa dåligt, läs ruffigt tidningstryck är betydligt knepigare än färgtrycket i förra inlägget. Det går dock att återskapa ett tidningsraster ganska väl. Om man gör en punktuppbyggd bild,  lite felaktigt även kallat bitmapp. Då kan man göra den så där svartvit med rimliga rasterpunkter som stämmer överens med dagstidningsstryck. Tråkigt nog funkar inte såna raster helt och hållet med skärmar och webb. Det har att göra med interferensfenomen som uppstår. Här ska vi in i den tryckta världen. Och jag skriver inte printade för det är nog egentligen det också nåt annat. 

Bilden ovanför borde ha fått lite mer kontrast men med någorlunda bibehållen tonkurva. Samtidigt är det svartvita tidningstrycket riktigt risigt. Och nu pratar vi inte om att trycka svartvitt i fullfärg, med fyra tryckplåtar. Då blir det minsann drag. Märkligt nog har ögat ofta en förlåtande inställning till bilders tekniska tillkortakommanden. Man ser det man vill se.
Och bildutsnittet, är det inte Saul Leiter som spökar? Hur som helst, det är kul att göra fel. Mot strömmen. 

landskap och processfoto

Sten. Rätt nära Saltvik.

Ibland tar man bilder som man har sett någon gång tidigare. Frågan är var. Hursomhelst, såna här motiv och man får vara försiktig med efterskärpning. Och inte göra för mycket kontrast med kurvverktygen.
En sten som ligger där den ligger. Och har nog gjort rätt länge. Kanske den placerades nån gång i den senaste istiden. 

När man nu är i mitten på augusti börjar det pocka på med besök i människobyn. Se lite folk. Och fotografera en skvätt. Inte bara stenar och horisonter. Men till helgen blir det en sväng till huvudstaden. Och Anders Petersén på Liljewalchs. Och planket, inte minst.

(Undrar om jag inte ska försöka översätta den bilden till en blyerts. Eller kol.)

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?