Ettan DN söndag

Idag är det första vårdagen på riktigt. En kylig sydost från fjärden drar med sig alfågelsången in över land. Rödhaken blandar sig i och en hackspett drar några trumvirvlar nånstans. I kväll drar kanske morkullan för första gången över taknocken. Och se där, en citronfjäril, årets första. Den ska bringa lycka med sig heter det.
Och så är det den där bilden på ettan i DN i går. Som skaver. Lotta Härdelins bild på en liten kille som heter Mohammad. Bortsett från att jag som oftast pendlar mellan  nånslags förtvivlan över sakernas tillstånd, och en heligt uppriktig ilska över sakernas tillstånd när jag möter såna här bilder, så vaknar också tankar; hur gör man nu då?
Hur får man hem dem? Det är kanske inte så svårt, men vad händer i så fall då? Finns det föräldrar eller släktingar som klarar att hantera fem troligen traumatiserade barn? Jo, det finns nog, med lite hjälp. Finns det fosterfamiljer som på kortast möjliga varsel kan ta hand om en syskonskara? Jo, det är inte omöjligt, med lite hjälp. Finns det överhuvudtaget ett civilsamhälle som med tjugofyra timmars varsel kan mobilisera ett mottagande? Ja. Det finns det. Med lite hjälp. Det blir kanske inte alltid rätt på en gång, men i alla fall, det går och fixa. Vågar jag tro.

En nötskrika mindre i världen. Våren är inte bara pånyttfödelse.

Året på ön

Det är som om året tar sin början i de veckorna då isarna ruttnar. Slutet av februari. Vi är ett par veckor tidiga här ute i skärgårn. Kniporna knorpar i lävikarna. Det milda eftermiddagsljuset ligger som en hinna över tillvaron. Man tar sig tid till att stanna och känna värmen. 
Gunnar Brusewitz har skrivit om det där på ett sällsynt fint sätt i Vårdagbok. Men vem läser Gunnar Brusewitz nu för tiden?
Och det är nu det börjar.

Livet på ön. Februari. Och klimatet.

Nog är det lite Roland Svensson över naturen idag. Nån svartvit konvertering behövs knappt. Det drar igång en ostlig kuling. En kindbitare. Ett skrakpar kämpar i motvind, undrar vart de ska? Likaså en ensam sångsvan. Ska sångsvanen erövra skärgården? Inte mig emot. 

Alfrida gick hårt åt här ute. Det ser faktiskt värre ut än jag trodde. Så här kan en av många effekter av klimatförändringen gestalta sig. Det blir mycket trän att ta rätt på.

Och att det är så hysteriskt mycket kvistar på granar. Och det här var dessutom en ovanligt stor rackare. Tät och fin som en flaskborste. Men en såg med lite längre svärd vore inte fel. Så det blir att överväga, en ny såg eller ett nytt objektiv? Ett med tydlig fokalskala.  Allt ryms inte i en pensionerad plånbok. Tål att tänka på.
Granbilden är tagen med en något immig mobiltelefon. Om nån undrar över kvaliteten.
Efter ett sånt här fyspass är jag värd en soffa och en god brasa ( brist på ved de närmaste åren? Nej då.) och läser Naomi Kleins bok "Det här förändrar allt, kapitalismen kontra klimatet". Det är en fem sex hundra sidor om man räknar bort notapparaten. Mycket läsvärd.

Gamla vänner och skönheter

Mitt uppe i ett seriöst arbete med bildfiler och tankar runt foto, i huvudsak mitt egna, snubblar jag in i mappar med gamla inscannade bilder och så guppar hon bara där. Sylva, kustkryssaren KR S486. Och jag faller pladask. Du, min Aménritade skönhet från 1939. 8,2x2,2 depl 3,0 30kvm i X-ställ. Byggd i Arkösund med skrov i kvartersågad oregon pine. De där siffrorna sitter som inristade i minnet. Och blir nu  en annan tid mer uppenbar än när man bläddrar, rotar runt bland gamla bilder? Jo du Sylva, du lät mig segla runt i Stockholms skärgård, Östersjön och alla dess kuster. Och när jag ser bilden förnimmer jag omedelbart den där doften som du hade. Och jag ser varenda detalj. Hör ljuden när skotvinscharna snurrar, känner fingrarnas motstånd när jag skruvar i lite extra fett i MD-1:ans kylvattenpump, och alla ljuden  som finns lagrade...all glädje och all sorg.

( Nu fick det allt bli färgbild. Originalet en Kodachrome 64. Plåtat med Nikon F. Bilden direkt ut ur scanner, Inte för att det betyder nåt egentligen.)

Sprättgök

eller kanske snarare tupp. Men sprätter gör han, grannens väckarklocka. Han har en egendomlig rullande gång, det är som han snavar på sina sporrar för varje steg. Borde kanske varit i färg här men jag kan avslöja att det är varmt ljusbrungult som gäller. 

Det liksom ruskar till bland bloggarna ibland. Något händer. Jag försöker läsa varje dag, skumma igenom flödet. Det roar mig. Allt kommenteras inte, men läst blir det mesta. Särskilt roligt är det när bloggaren utvecklar ett resonemang. Där bilden eller bilderna blir som ett avstamp för tankar om ditt och datt. Politik är inget hinder. Den fotografiska bilden har gått hand i hand med politiken allt sedan begynnelsen. En del skriver om teknikaliteter vilket företrädesvis den manliga blogghalvan tycks hysa stort intresse för. Ibland svävar det iväg väldigt djupt in i optikens innersta skrymslen  och då blir det på något egendomligt sätt extra roligt att läsa. Vetskapen om att det finns folk därute som är djupt hängivna. En sund hängivenhet är aldrig fel.
En del sprutar fram bilder, en varje dag, vilket manar till efterföljd. Och så dyker det upp en knasterskarp drillsnäppa eller något annat flygfä. Att det finns en fotografisk entusiasm är uppenbart.
Vad jag saknar är kanske ett fotografiskt samtal om bilderna som kommunikation. Om varför tekniken spelar roll för berättelsen. Men det är kanske svårt att få till i ett sånt här forum.

( Så mycket om tuppar blev det inte. Men en bild kan alltid sätta igång en tanke. Ibland lite oklart varför.)