Regnig dag och vad man kan pyssla med då

Jag såg en Cadillac Deville, tror jag bestämt att det var. Årsmodell, törs man gissa på en 69:a Så det blev en bild. Med JH Engströms bild på en Volvo 244 bakom en piskställning som dök upp i bakhuvudet. Mjukt exponerad och murrigt kontrastlös. Redan i fotoögonblicket tänkte jag på den bilden. Inte som epigon, utan mer för att jag såg en möjlighet att prova ett slags bildtänk. Den här mycket mjuka, ofta omättade, ibland lite murriga stilen var rätt i ropet för runt tio år sedan. Väsensskild från Tunbjörks blixtljuskontrast. För att inte tala om Martin Parr. Det är på något sätt en eftersinnande bildstil, med mycket berättelse och en ansenlig portion poesi. 

Genom att undersöka en bild, inte bara själva bildberättandet utan också undersöka bildens tekniska uppbyggnad tycker jag mig få en större förståelse. Och att det är ganska svårt att nå den där exceptionella mjukheten, en mjukhet som definitivt tillför något även om det förvisso finns flera sätt att åstadkomma det. 

Det fanns också, i min exponering en hel del text i form av skyltar och annat, sånt som gör bilden både daterad men också fäster den vid en plats. (Och därigenom tar bort bildens allmängiltighet.) Men att retuschera så att bilden fortfar att fungera visar sig vara inte alldeles enkelt. 

En Cadillac Deville, en cabriolet dessutom, från sent sextiotal, tidigt sjuttiotal är en anakronism. Ett par ton plåt vars huvudsakliga syfte är att manifestera sin ägares betydelse. Man förknippar väl annars gärna amerikanska bilar, jänkare, med en mer svulstigt elegans. Fenor, kromdetaljer, mullrande V8:a ska det så klart vara. Rattväxel på amerikanskt manér eller automatlådor. Och en futuristisk hitte-på estetik som bottnar i någon slags Blixt Gordon-strömlinjeform.  Det där med form och funktion är väldigt avlägset. Men en sån här årgång av Cadillac har blivit mer av en anonym yta. Det är en form som inte direkt blickar framåt på futuristiskt manér utan den är och beskriver den tid den är. Inte för inte lär den ha kallats ”one acre with weels”, en yta. Kan ägandet makten beskrivas bättre än med just en yta, en inmutning, det här är min del av vägen. Desto större, desto mer betydelse.

Idag är dessa plåtschabrak en utdöd art. Från en tid när fossila bränslen var lycka och framtid. När en bränsleförbrukning på ett par liter milen var högst försumbar. En slags dinosaurier. En passerad epok. Är de vackra, tja, en del. De lever i sin egen estetik. I sin egen subkultur. Men de hör nog numera hemma på muséer. Ett urval som illustrerar en knasig epok.

Men till bilden.

Att bara försöka minska kontrasten räcker nog inte. I den mån det går att efterlikna något som borde vara underexponerad negativ färgfilm. Man får nog lov att vrida lite på kurvorna också, särskilt den gröna. Eller med nyans/mättnadsverktyget minska lite på cyan och magenta. Jag har inte tagit reda på om JH Engströms bild är analog, men efter vad jag kan förstå är den det. Jag försöker återskapa med hjälp av den digitala verktygslådan. Mycket går att göra digitalt. Men inte allt. Sen är det väl också det att bilder på nätet är som MacDonalds. Printade bilder är det som gäller om man vill avgöra kvaliteten. Gärna rätt stora.

Det är roligt att experimentera, lära sig något. Även bildstilar jag nog inte kommer att praktisera själv, de ligger ibland lite för långt från vad jag är uppfödd med. Däremot läser jag JH Engströms bilder med stor glädje. Och andra liknande fotografer.

Till saken hör också att jag dessutom fick en flash till sextiotalets amerikanska superrealistiska  måleri med namn som Ralph Goings, Chuck Close med flera. Målningar som föreställer fotografier som föreställer en (ofta) banal amerikansk vardag.

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.

Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

Gotländskt mellanspel

Fyra fem dagar på Gotland runt Valborg har blivit en vana på gränsen till tradition. I sällskap med goda vänner, ett gott bord och diskussioner och samtal om högt och lågt, inte sällan uppiggande livfulla.
Men det blir också tillfällen till både natur och fotografi (och en och annan skådad fågel).

Jag passade på att testa en adapter som gör det möjligt att använda ett gammalt Nikkor 105/2,5 från tidigt sjuttiotal på en Fujifilm Xpro1. Och, jo det fungerar. Det är såklart ingen blixtsnabb combo. Men ett hyfsat resultat om än inte på topp vad gäller skärpa (fotografens darr på hand oräknat), färgtrohet och en del annat. Med omräkningsfaktorn blir det en brännvidd runt cirka  160 mm vilket knappast är något att jubla över om man vill ta bild på fåglar och slikt. Men jag uppfattar det som att brännvidden ligger ganska nära vad ögat uppfattar på avstånd, i den fokuserade delen av synfältet. Och med lite beskärning så förstärks detta ytterligare. Skulle man dra det här lite längre kan man kanske hävda att såna här brännvidder i vissa sammanhang kan lämpa sig bra för "spegelbilder" (bilder där betraktaren upplever en  stor egen närvaro).
Det är rätt mycket ejder och massor med vitkindade gäss, man kan undra om det inte är en nära nog invasiv art. Plus lite annat som flyger. Verkar som om det var just i går ortolansparven dök upp.

För övrigt anser jag att nazistiska organisationer i Sverige bör förbjudas.

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.

Tacksamt porträtt

En sån här solstråle eller kvicksilver är inte alltid så lätt att fånga. Motljus, kort skärpedjup och gärna ren om nosen vill fotograferande morfädrar ha. Spontanfotografen får nöja sig med vad som bjuds. Så det så.