Den långa färden mot en cassoulet

En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
     Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg.  Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.

Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.

Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras  här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.

Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.

Natur, kultur, gata. Om fotografiet som spegel för hängivenheten...

... skulle det handla om men det är så mycket som hamnar i vägen. Som det här med fotografiets uppsåt och med det här att skapa bilder. Den engelske konsthistorikern och författaren John Berger skrev en gång en essay; Att teckna är att se, en tanke som följt mig under många år. (till exempel i den här)^∗ Men det som verkar skilja tecknandet från fotografiet är att där tecknandet handlar om att försöka förstå hur något ser ut, ett ögats arbete med former, negativa former, perspektiv, linjens tolkning av objektet, så är fotografiet mer att känna. Ögats sensibilitet för det ögat registrerar. Och är då ögat så alert det kan vara händer det, i en hundradels sekund. Att det träffar rätt och fotograf och objekt möts i just denna hundradel. Men, efter själva konceptionen står det fotografen fritt att utifrån det tagna fotografiet med beskärning och lite annat pyssel skapa en bild som rent av uttrycker en tanke.

Om man inte är snabb och alert på morgonen står kronärtskockan i blom. De vita prickarna är regndroppar på fönsterrutan.

Härom nyss såg jag en alldeles utomordentligt fin bild i en Facebookgrupp. Fotograf Lennart af Petersens.  Bilden finns förmodligen i Digitalt Museum, Jag har letat och letat... Bilden tagen från Årstavikens södra sida. Ljus bakgrund. Man ser Årstaholmarna och Södersjukhuset i fonden. En man som bygger en båt yxar till ett spant. Några personer i bakgrunden. Kompositionen sitter rätt, sannolikt gjord i mörkrummet. Det finns ett lugn i bilden. Leta gärna själva, nånstans finns den.
  Den skulle för övrigt kunna kvala in som gatufoto, per definition stämmer det, men den har en annan dimension, något vi ibland kallar "Urbant fotografi".

Frågan om hur många sekunder vi ägnar åt en bild, en fråga som för mig personligen har fått aktualitet. Jag är i startgroparna för att göra ett bildspel. Nåt tusental exponeringar ska kokas ner till något som en publik kan tänkas orka med. Hur lång bör en bild vara i ett bildspel där sändaren bestämmer tiden? Kortare än vad man tror. Tre sekunder är en lång tid. För er som klippt och klipper film är väl "ensekundsregeln" säkert bekant. Det tar ungefär en sekund för åskådaren att se och uppfatta en ny bild och sen ska man smälta den en liten stund också, en sekund till. Gör man intoningar och uttoningar kan man suga på karamellen några tiondelar till. Men sen finns ju de där hållbara bilderna man kan titta riktigt länge på och de bilderna ska kanske inte ses i ett bildspel. Det finns andra och bättre tekniker för dem.

^∗ Videon är en loop och ska kunna rulla i oändlighet. Typ björkvedsbrasan.

Några tankar om vidvinklar och perspektiv

Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd  som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.

Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)

Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
   Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.  

Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)

Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
   När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
   Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en  annan gång.

Om bilden som vardagsvittne och modet att förstå.

Glädjen i att komma tillbaka från växthuset med dagens skörd fordrar ett fotografi. Bilden som bevis. Och bevisar för vem är den första rimliga frågan, vilken får stå obesvarad.
   Men nu ska det egentligen handla om allvarligare saker, i den fotografiska världen vill säga. Världsläget, klimatet, kulturpolitiken kan få vem som helst att gömma sig under en sten. Men det får som sagt anstå, så är det sagt. 
    Två tankar har cirkulerat i huvudet idag. Det där med bildens magi och problemet med att analysera bilder, om det nu ens är ett problem. I min profession ingick ofta att försöka studenten, eleven att förstå sin egen reaktion inför en bild. Du gillar eller ogillar en bild, varför? De flesta studenterna värjde sig för tanken att dissikera en bild. Var inte känslan "good enough", varför stöka till det bara för att någon bildanalysguru  har viktiga tankar om en bild. Eller var upplevelsen så fragil att den inte tålde att betraktas?  Så kunde man tänka men i det här fallet var det studenten själv som skulle göra arbetet, med tillägget att det var fritt fram att närsomhelst plocka fram Barthes, Sontag eller någon annan guru ur rockärmen. Men det är du som gör analysen, och det är din egen. Ungefär så var förutsättningarna. Och ska det fungera var nog en klassisk analysmodell bra. Denotationerna, konnotationerna, det privata kontextet och bildens allmänna kontext. Så långt är allt frid och fröjd. Men sen kommer den där frågan, mer eller mindre oundvikligen, det där något mer. Är det en utveckling av ett privat minne? Är det fyndet av ett punctum? Eller är det något som inte låter sig beskrivas–bildens magi, något som nog ofta blir synligt i porträttbilder, ofta de spontana där ett ögonblickets relation mellan fotograf och objekt uppstår. 

 Bilden  på Britt Marie är tagen med en Pentax spotmatic och ett Takumar 85 mm. Jag hade en förkärlek för det där korta teleobjektiven. Det där med brännvidd, bildutsnitt som berättarkomponent kan nog utvecklas mer. Var Britt Marie finns  just nu har jag ingen aning om. Men det slog mig när jag häromkvällen slölyssnade mig igenom spotifytrådar och sånt som jag på något sätt haft nån anknytning till, nära eller ytterligt avlägset så dök Clas  Jansson upp med den här låten. En tanke, en erfarenhet som säkert delas av många. Livet liksom.  

Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.