Last Night in Sweden, ett politiskt fotografi.

Bokförlaget Max Ström gav för snart sex år sedan ut boken Last Night in Sweden med bilder från en vecka Sverige. Förord och inledning av Henrik Berggren. Bakgrunden var väl ett uttalande av Donald Trump, See what´s happening i Sweden last night. Och sanningen var väl att just den kvällen hände inget särskilt annat än livet som har sin gång ( och en delfinal i Mello).
   Det är mycket bra bilder i boken, tidstypiska och naturligt nog daterade. Det är långt ifrån de privata bilderna som kliver ut i publiceringens strålkastarljus. Mer  ett dokumentärt  foto med namn som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson, Jeppe Wikström bakom kamerorna för att nämna några. Tillit är ett ord och begrepp som ligger som en klangbotten i både ord som i bild.
Om man vill ha tekniska synpunkter på fotografiet är det kanske att digitalt färgfoto i den här publikationen så tydligt visar att så är det nu. Det finns inga referenser till en tidigare analog bildvärld. Nu ska det sägas att det är inte det första exemplet på att så är det nu. Men det syns. Inte minst genom nattliga bilder där ett högt iso krävs, något som tidigare var om inte en omöjlighet men som satte sina spår. Och det är också ett tydligt, månne daterat berättarspråk.

Politiskt foto? Politisk fotobok? Ja på bägge. (Jorå, och det finns en politisk gliring nånstans i bokens text.)

Bild: Sverige i juli 2023. Fuji Xpro2 23mm

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)

Otillbörlig reklam kanske…

men Situation Stockholm kan nog slinka igenom i alla fall. Finns att köpa av tappra försäljare åtminstone så långt som SL:s trafik når.

Köp den. Stötta de som stöttar. Det här numret med stort porträtt om Cornelis Vreeswijk. Omslagsbilden har Elisabeth Ohlsson Wallin tagit.

november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

November ostlig kuling

(vill man sticka näsan utanför dörrn? Det blir en pinne till på brasan.)

med andra ord, perfekt fotoväder för de som gillar det riviga, korn och oskärpa. Och lite annat som inte ingår i dagens naturfotokontext. Idag får Rolleiflexen jobba. Hittade ett par rullar Tri-X i kylen. En får se vad det blir av det. I övrigt kameran på fickan.
Annars då. Förutom det obligatoriska rafsandet efter trattkantareller i skogen(2,8 kg rensad). I soffan framför brasan, Moderna museets katalog Tusen och en bild, den från 1978 när det fortfarande fanns ett fotografiskt museum på Skeppsholmen. Och en liten trevlig bok med bilder av John. Eklöf, Stockholmsfotograf. (Bevakade ögonblick, Exempla förlag) Ett par essayer av Marie Lundqvist: Drömmen om verkligheten. Allt medans det långbakade lammet står på spisen och tar sin tid. Tillvaron den 3:e november.
     Och det där med dagens fotografiska vurm för natur och djur. Enligt normen för bra naturfoto är det digitala fotografiet en välsignelse. Stort dynamiskt omfång, knasterskärpa vad mer kan man begära. Och när kameran på fickan tack vare en hel del sån som man misstänksamt skullle kalla AI så är ju lyckan fullständig. Vad gäller djurfotografi tillkommer dessutom en ytterligare faktor, Djur och fågelfoto är i mycket en materialsport. Nu kunde man visserligen fotografera djur i den analoga eran också, men det var lite knepigare.
  Här skulle en elak betraktelse kunna fortsätta men verkligheten, den fotografiska verkligheten är nog mer sammansatt än så.
Även om fågelfoto har en inte negligerbar dimension av krysssamlande finns det en hel fotografer som tycks drivas av ett mer linneanskt förhållande till naturen, sånt som stavas vetgirighet, nyfikenhet, vilja att förmedla kunskap. Och naturfotograferna, landskapen, de som har en rejäl portion topografiskt intresse i sökaren. Som de vill förmedla.
   Men det tycks också finnas ett spår som går en helt annan väg. Där det estetiska tar överhanden. Där naturen och skildringen av densamma verkar ha rent esoteriska dimensioner. Eller där bilden av det vackra landskapet blir en trygghet i en orolig tid. Eller ett uttryck för en något grumligare syn på det där med det nationella.
   Nu känner jag ett par fotografer som arbetar med naturen och landskapet som metafor, och gör det med framgång. Där idén och berättelsen tydligt framgår i bild och därigenom i kommunikationen. Men jag har också träffat fotografer som väljer ett slags, om man får kalla det så, mainstream-perspektiv. Där den förmedlade skönheten tycks sakna just det där personliga, det ögat såg, den berättelsen som är lite mer än ”å gu va vackert det är”. 

Intressant fråga, värd att återkomma till.