Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Ramslöksnurror. Ett recept

Nja, egentligen går säsongen mot sitt slut, men är det utlovat så är det. Smördeg köper man och breder ut. Ovanpå den breder man ut den ramslökspesto man gjort tidigare. Rulla ihop som en rulltårta och skär 1-2 cm breda bitar. Pensla med uppvispat ägg och "strö på" några rostade solrosfrön och en pytteliten nypa flingsalt. Grädda i 225° cirka 10 minuter. Succé på nästkommande bubbelträff med grannarna, vännerna, släktingar eller vad man nu bjuder.

Så går dagarna i juniskärgården, vilket får mig att tänka på Harald Lindbergs målning "Juniskäret" i Brantingsskolan i Uppsala, den målning som man i samband med nybyggnation lyckades bevara och restaurera. Bilden nedan visar det spektakulära lyftet av en hel vägg för vidare transport och restaurering.  Ett konstverk som andas varje sommar som ligger för fötterna, eller stäven, både i evighet och ögonblick.

Om skärpa och oskärpa. En metod.

Barnbarn nummer sex hade i alla fall tålamod nog att rycka strömming i över en timme. Men rensningen var roligast.
Bilder av den här sorten är väl såna som vill ha lite mer skärpa och det finns många metoder. En av dem är att öka klarheten några steg. Det görs enkelt i Camera raw eller i Lightroom men kan också göras en aning krångligare men med lite mer övergripande kontroll i Photoshop. (Jag nöter fortfarande på version CS6, sista versionen innan prenumerationsmodellen dök upp.) 
   Öppna bilden och skapa ett lager av bakgrunden. Duplicera lagret. Gå in på menyrad bild-justering och välj intensitet-kontrast, då justerar du det duplicerade lagret. Gör alltså inte ett justeringslager som kommer att ligga som en justering ovanpå hela paketet. Man gör helst lite överdriven effekt på justeringen eftersom man senare kommer att moderera den i lagerfönstret. Högerklicka på lagret i lagerfönstret och välj blandningsalternativ. Fönstret lagerstil dyker upp. Välj blandningsalternativ, normal eller täcka över kanske, dra reglarna i nedre delen av fönstret "det här lagret" en bit in. Håll ner alt (pc) och dela på regeln. De här gör att övergången mellan lagrets effekt blir mjukare. Släck gärna det underliggande lagret så ser du tydligt vad som händer. Nu finns en hel massa möjligheter att justera intensitet kontrast och i och med att vi nu jobbar med histogrammets mellanparti vad gäller kontrast är det alltså ett förfinat klarhetreglage vi pysslar med. Man bör komma ihåg att skärpa handlar om kontrast oavsett om det är du som drar i reglagen eller nån slags artificiell intelligens.
Som sagt, varför göra det enkelt. 

(Så här kan lagerstilsfönstret se ut. Mycket där att pyssla med. Barnbarn nummer ett. Fotograferad för några år sedan. Nu är han tonåring. D800 24-70 2.8)

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Om att röra ihop en ramslökspesto

Ramslöken, Allium ursinum är en på senare tid hypad ingrediens i det moderna köket. Jag som är lycklig innehavare av ett ansenligt bestånd bakom boden kan alltså, om andan faller på vilket den gör med regelbundenhet, sno ihop nåt med just ramslöken som bas. Och ramslöken är dessutom ett hyfsat substitut för vitlök varför den får ingå i några korta vårveckors marinader, Säsongen är kort, milt sagt.
   Idag står ramslökspesto på agendan. Hacka och mixa ett fång ramslöksblad med en och en halv deciliter olivolja, en näve rostade solrosfrön, saften av en citron, En eller två deciliter riven Västerbottenost eller liknande. En nypa salt. Håller sig en vecka i kylen och kan frysas in en månad i alla fall. Eller bidra till en dubbel sats ramslökssnurror. Smördeg och lite pyssel som jag får återkomma till (med arbetsbeskrivning).