Sjuttiotalserfarenheter

Det var det där med kollektiv och kollektivt boende. Vi brukar träffas några stycken som under några år delade på ett dragigt hus med kakelugnar, kaminer, innanfönster och fönstervadd. Torrmugg under trappan. Rinnande vatten som frös. Vedhuggning. Potatisland.

(Soppåsen står ordentligt utställd på trappen. Hoppas nån bär bort den till tunnan innan räv och kråka tar hand om den .)

Kollektiv? Tja, ett sätt att lösa bostadsfrågan. Var det inte ett hus så var det någon som hyrde en stor lägenhet som snabbt fylldes med vänner som flyttade in. Ibland något påminnande om en studentkorridor, ibland något som i vissa stunder nog kunde påminna om tidens vulgärbild av något som inte följde normen.
   Vad gjorde vi? Mycket kretsade runt musik. Musikställen och organiserandet. Startade skivbolag. Spelade i olika grupper. Det var grupp 8 i den kvinnliga delen av kollektivet. Det var manifestationer, men förvånansvärt lite pamflettvänster. Det var det alternativa som gällde. Att det gick att göra saker på ett annorlunda sätt och att det gick att göra själv. Det giftigaste som förekom var nog rödvin och nikotin.
   Och mycket färgdia, Kodachrome mestadels noterade jag i ögonvrån när vi sågs i lördags för årets träff och, inte helt otippat, en laddad projektor dök upp.

Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.

Lite mer om digitalt och andra tankar.

Att det är roligare att fotografera med film än med digital sensor är väl knappast någon nyhet.  Att det nog i mycket har att  göra med den förväntning som uppstår i just väntandet och när man sedan ser resultatet, det analoga fotografiets inneboende essens. Digitalt foto är något mer av omedelbar behovstillfredställelse. Och att film har blivit en bristvara. Si, det är di där ungdomarna. Det är trösterikt, för med ökat bildintresse ökar nog också förståelsen och kunskapen om bild, hur bild läses av olika mottagare, ja hela det där tjatet om bildanalys och bildspråk.
   Analogt fotografi är helt enkelt roligare. Men digitalt aningen snabbare. Inte jämnt. Digitala bilder kan ju som bekant ligga och mogna länge i mapparna innan det är dags att släppa ut dem.
Men är den analoga bildkvaliteten högre än den digitala? Tveksamt och är kanske en fråga som handlar om mer än skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet med flera parametrar som kan kopplas till filmen visavi sensorns förmåga. En fråga som kanske borde handla mer om den tekniska överbyggnaden som hjälpmedel i gestaltningen, där syftet med fotografi är just gestaltning och mindre av beundran inför tekniska möjligheter.
   Går det för övrigt att åstadkomma samma intryck som ett analogt fotografi med den digitala tekniken. Jag tror det men det är inte alldeles enkelt, det vet var och en som provat. (Bland det knepigaste är att skruva till en rimlig och trovärdig oskärpa. Eller hur?)
    En annan grej med dagens vurm för det analoga är att efter filmframkallningen, som helst bör ske hemma på diskbänken, men inte sällan ombesörjs av närmaste fotolabb, scannas bilden in i den digitala världen och en del av det analoga fotavtrycket försvinner.

De händer då och då att jag tar en sväng förbi orangeriet i Botaniska trädgården. Det är inte öppet jämnt men kommer jag in blir det ofta några bilder, inte sällan med Gunnar Smolianskys Waldemarsudde-bilder strax bakom bakhuvudets inspirationshorisont.
   Det finns flera dimensioner av fotografi. Både det som skapas och det som upplevs. 

Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.