Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

Om massbilder och trivialbild

Ett intressant inslag i SVT nyheter som handlar just om det här med massbildens allians med det privata kontextet. Nåt som är särskilt intressant är tanken som väcks av den inkallade experten, om att få bilden gillad, och glidningen och syftningen till en influencers syfte och värv. Här anar jag en generationsfråga. Om skilda syften. Om olika syften med bilden, alltså den triviala och privata.
 Experten Stina Vickhoff  talar i perspektivet mottagare, alltså vad hon förväntar sig av ett kvalitativt flöde. Och det kan ligga något i det. En bild blir en tolkningsbar berättelse först när den når mottagaren. Men det finns ett skav här. Sändaren vill berätta om sin upplevelse, inte med snegling på mottagarens, eventuella, kvalitetsaspekter. Det är som att dissa en bukett blommor någon kommer med till en bjudning. ”Nä, bättre kan du”.
   För det är nog så att privatbilden, massbilden är sändarens angelägenhet, fram tills dess bilden omfamnas av mottagaren. Där i det ögonblicket kommer bilden att transformeras till en allmängiltig trivialbild, eller en massbild som har avsändaren som facit.
   Problemet ser jag som att Vickhoff inte uppfattar den privata massbildens primära syfte. Hon tycks tro att bilder skapas i ett ”influencerkontext” där bilden huvudsakliga mål är att ge flest möjliga gillanden. Det trots att hon vill att bilder ska ha ett mervärde, människor, glädje men också vardagens tristess. Men vi berättar om det liv vi vill berätta om. Vill vi berätta om svackorna gör vi det, men kanske inte i offentlighetens ljus 
   Jag skulle eventuellt kunna köpa det om det inte vore för att inslaget (expertens?) illustreras med den allra  värsta sortens stock art, trivialbilder, om än rörliga.

Men, vad är det för fel på grillbilder? Jo, jag vet. Matfoto är en svår genre. Men mottagaren är inte Allt om Mat. Mottagaren är allt som oftast vän och familj  Ja, medelhavet är blått. Min bild vill bara berätta om ja, jo jag har också sett det.  Och att bilder från semester skulle vara superskryt? I en tid när det ses som en mänsklig rättighet att flyga till Medelhavet. 
   Nä, här får experten läsa på. Alternativt SVT.

Vad gäller bilden ovanför, trivialbild om det inte vore för fågeln i högra hörnet. Indiska oceanen, Kerala. D300 24-70 2.8.

Om macro, produktfoto och att ligga i våg med mottagaren

Det roar mig att strosa runt i trädgården och fotografera vad som för tillfället blommar. Oftast med en D800 och ett 55 mm macro. Stativ alltsom oftast. Ibland undrar jag varför. Min håg står egentligen efter ett helt annat, svartvitt ruffigt fotografi. Men kan det bero på att jag är uppfödd med flora och fauna under huvudkudden och att mycket av mina  årtiondens fotografiska verksamhet kom att handla om produktfotografi, läs stativ, reflektorer och motiv som höll sig någorlunda still.

Krolliljorna blommar nu med sin karaktäristiska svårfångade doft. Alla känner igen den , men vad är den? Svårfångat. Doft. Är inte det begrepp som i bildspråket motsvaras av oskärpa, lite granna underexponerat.

I krolliljans värld lever också den svårfotograferade och bokstavligen undanglidande liljebaggen. På bilden här görs nya liljebaggar. Eller gjordes. Jag nöp dem när de var som mest upptagna. Caught in action. Lägg särskilt märke till den påtagliga oskärpan i händelsens  centrum. En konsekvens av syn och en gammal iphone. Och då kommer jag lite osökt att tänka på den där bilden, modell med röd basker i påtaglig oskärpa och bakgrundens paysleymönster i knasterskärpa. Men vem var fotografen? Du har säkert sett bilden tidigare. Hjärnsläpp är bara förnamnet. I det att min oskarpa bild börjar kommunicera med en annan bild gör att jag låter bilden vara kvar. Och eftersom det älskande paret dessutom har gått till de sällare jaktmarkerna så är valet lätt.

   Nu kan ju varje genre eller inriktning drivas till sin spets, in absurdum. Och det är en sak i sig. Så även produktfotografi, ja kanske alldeles särskilt för just där finns egentligen bara teknik och form. Berättelser och sådant ligger väldigt långt ifrån.
  Vilket naturligtvis får mig att tänka på sånt produktfoto som då faktiskt har berättelse. Som är väldigt mycket mer än bara teknik och form. Där berättelsen är A och O. Esp, emotional selling proposition. Walter Hirsch fotograferade en kampanj förDobber jeans. Det här måste varit i tidigt åttiotal. Ett sällsynt fingertoppskänsligt sätt att fotografiskt förmedla en känsla av ”behöver”, det vill säga det som är all reklams grundbult.
   Sen kan man tycka en hel del om konsumismen och ett samhälle som fäster sina skruvar i känsla i stället för något man faktiskt behöver, om det är helt försvarbart. Den tanken är svår att runda tycker jag . Men det är bara just det där lilla skavet att Walter Hirsch gjorde det med finess, med ett bildberättande som låg i våg med lyssnaren, mottagaren. Sånt är svårt.

to be continued

Om svartvitt eller färg, eller kanske nånstans däremellan och ett nytt objektiv.

En fråga och regelbundet uppdykande fråga är den där om svartvitt eller färg. Vad  är rätt? Vad är riktigt? Varför svartvitt när nu verkligheten är i färg och fler frågor därom kring och runt detta. Och även om den är regelbunden som ett årsvarv så är den likt förty alltid lika intressant. Den tangerar hela tiden avsikten med bildskapandet, vad bilden egentligen vill berätta, eller inte berätta.

Testbild med det nya. Det är inte direkt såna här motiv som var syftet med objektivet.

Jag har blivit med ett nytt objektiv. Ett Meike 12mm 2.0. Lite granna tack vare, på grund av en recension på FS. Ska jag säga tack, Calle Slättengren…en får se. Meike är ju inte direkt ”top of the hill” men ändå hyfsat stabila och fungerande konstruktioner. Det som direkt saknas är klickstopp på bländaren. Jag har sen tidigare en Meike 28mm 2.0 som jag inte använder så mycket, men det är ett bra objektiv det också, Men i och med att brännvidden -utsnittet inte är så alarmerande märkvärdigt så blir det alltså mest liggande. De finns andra grejer i arsenalen som är vassare.

Testbild 2. Bildredigering i Snapseed. Tja, man vet inte riktigt vad man gör. Det finns bättre mjukvara. 

   Det kommer nu att dröja tills jag hamnar i den situation jag egentligen tänkt mig att använda objektivet, i händelser av mycket folk på samma ställe och relativt liten yta. Nåt som kanske tangerar gatufotosegmentet. En grej med så här riktigt breda vidvinklar är att skärpedjupet i normalsituationen räcker och blir över. Har objektivet dessutom hyperfokalskala så är autofokusegenskap egentligen inte så viktigt. Och saknar man rädsla för lite oskärpa, oskärpa som allt som oftast kan användas till nåt småkreativt så är det bara att köra på.
   Nu ska det bli intressant att i lugn och ro undersöka det här objektivets egenskaper, fel och brister, men kanske också en del positiva egenskaper. Det är liksom inte som med en del obsoleta objektiv från fjärran tider, med de där spännande egenheterna som ger den där lilla extra finessen i bilderna. Här är det frågan om ett nytillverkat objektiv i den digitala verkligheten och nånting säger mig dessutom  att under två tusen spänn är inte direkt en Leicaglugg.
    Även om jag är mest intresserad av bilden och berättandet, om bilden och språket är det svårt att bortse från att tekniken också är en berättarkomponent. Det man ser ser man och ser man nåt så berättar det nåt. Enkelt uttryckt.

Ja så kan man sitta och fundera på verandan medans den ljusa sommarkvällen övergår till ljus sommarnatt. Nån morkulla drar inte längre  över taknocken, vi är ändå i början på juli. Så varför läser jag slutraderna i Gunnar Brusewitz Vinterdagbok om en del av årsvarvet, som råkar ligga på det lilla bordet vid sidan om fotöljen i verandaateljén? ” Äntligen börjar varmluften stiga mot nordost från de brittiska öarna och Atlanten. Den svaga vinden är sydlig och regndoftande, termometern vsar plus sex grader och världen ligger svept i ett blått tödis. Det droppar också från det norra takfallet, snödrivorna suckar tungt och alla fräthål vidgar sig ute på fälten.
På natten kommer vären sköljande som en ljum dyning in över Roslagen.” Är det en bitteröm sårskorpa att pilla på?
Det där med färg eller svartvitt får väl anstå till nåt senare tillfälle.

Om trivialbilden

Många fotografer såväl professionella som fritidsfotografer arbetar ofta med olika projekt. Dokumentationer eller med mera konstbildsambitioner. De flesta med tanken att nån gång få till en publicering. Många sådana projekt läggs undan, blir vilande i väntan på andra tider. Och där kan de ligga, för något som är sant är att de i framtiden kommer få ett intresse. Kan bli nåt.
   Men just nu ligger mina tankar mer åt den populistiska bilden och i det sammanhanget ligger trivialbilden nästgårds. Och där vill jag vara mycket tydlig- trivialbilder är aldrig populistiska. Alltså en trivialbild värd namnet skapas aldrig i ett populistiskt syfte. Trivialbilder skapas i sitt eget syfte, att vara nästan undantagslöst vacker, att hålla hög teknisk kvalitet, att vara allmängiltig. Att kunna läsas och förstås av alla och envar. Det kan låta enkelt men en trivialbilder låter sig gärna ”smutsas” av olika privata kontext.
   Nån som var bra på trivialbild? Ja, KW Gullers dyker upp raskt upp ur lådan. (Det betyder inte att alla Gullers bilder är triviala, det finns förvånansvärt många Gullersbilder som har det privata, något sett på någons näthinna.) Men det finns många fler, inte minst inom landskapsfotografiets domäner. Vem vill för övrigt tävla med Anselm Adams, trivialbildens mästare. Och ett kriterium på en bra fotograf är kanske förmågan att skapa fotografi som är allmängiltigt och möjligt att omfamnas av många. Där var och en av många fyller bilden med sitt privata kontext. 

Men nu får det bli en djupdykning i den egna spenaten. Rädisorna hår gått alldeles utomordentligt i år. Till frukostmackans glädje.

Det är ett surr och av flit och förnöjelse i kryddgården nu. Först i Salvian, sen i citrontimjanen. Därefter kommer citronmelissen, myntorna, isopen och oreganon. Så flitens surr håller nog i sig en månad till.

Iakttagandet av en pion. Det finns något ytterst sensuellt men samtidigt uppenbart kortlivat med pioner. Och också ett tillfälle att pyssla med ProPhoto som arbetsfärgrymd. Sånt är roligt och lite lagom pyssligt.

Fotograferat med en gammalmodig Iphone 6. Vilket den observante nog ser. Pionen saknar både dynamiskt omfång och färgtrogenhet.
Om trivialfotot och den populistiska bilden finns skäl att återkomma till.