Om ljusare tider

I går låg det efterlängtade brevet innanför dörren. Tid för besprutning. Sånt inverkar positivt på humöret. Så pass att man kan axla ett halvlångt telezoom och med intentionen att beskära bilderna från 200mm till bortåt 350-400mm så är jag inne i fågelfotografins förlovade land. Och en dylik beskärning är naturligtvis tillåtet, vi är långt från gatufotografiets råd och rön.
Och vad gäller svartvitt har jag och säkert många andra noterat att ett välexponerad digital färgbild aldrig blir riktigt bra om man enbart konverterar den till gråskala. Svartvitt behöver något mer och där är Silver efex en bra genväg. men det är väl ingen nyhet precis. Och filmsimuleringarna fungerar oftast bra. En solig dag funkar Acros-simuleringen bäst, bättre än Plus-X som biter till lite mer i gråljus och mulet. Och Tri-X går bäst i dåligt ljus, om det nu fortfarande finns dåligt ljus i dagens digitala verklighet. Men alla simuleringarna behöver en liten kurva efteråt och är det publicering på webben är en svag omvänd s-kurva bäst, även om det är frestande att dra upp kontrasten på hemmaskärmen. Gray Gamma 2,2 är den den bästa profilen. Lite skärpa på sluttampen, så mycket att det knappt syns.
Svartvitt är en berättarkomponent. Något som bidrar till en bilds berättelse, låt vara på ett rätt diskret sätt.

Apropos romernas nationaldag i dag

När man kan börja resa igen går det utmärkt att ta tåget till Berlin om man önskar sig dit. Vik då en eller två minuter vid det romska minnesmonumentet som ligger straxt intill Riksdagshuset. En tyst hyllning till de romer som föll offer för förintelsen. Det är en försynt, mycket välgjord  och samtidigt mycket gripande gestaltning. Bilden visar en detalj.

Lite mer om komposition och något om Evelyn Hofer.

Inte det allra roligaste vädret i dag. NV som river därute på fjärden.

En fotograf som jag tycker är värd att uppmärksammas lite mer, eller åtminstone tittas lite närmare på, kanske lära något lite av, är Evelyn Hofer. En fotograf som rört sig i flera genrer men där porträttet, och då menas inte studioporträttet utan ett lite mer spontant porträtt. Porträtt på gatan skulle man kunna säga. Och hon har ett sånt där ”vågrätt perspektiv” till de porträtterade. Inkännande, respektfullt och öppet. Kanske finns det något att ta till sig för dedikerade gatufotografer. Kan åtminstone finnas en utvecklingsmöjlighet.
   Jag tror att Evelyn Hofer nån gång nämnts lite perifert i gatufotografi-sammanhang, i den mån en fotograf med storformat och stativ ens kan nämnas i samma stycke som gatufoto. Men det handlar kanske mer om ett fotografiskt förhållningssätt, bildsyn skulle man kunna säga. Om inte annat så skulle hon kunna användas som ett bra skav inom genren.
   Evelyn ”upptäcktes” för övrigt av ingen mindre än Alexey Brodovitch, fotograf och legendarisk art director på bland annat Harpers Bazaar. (En person som jag gärna skulle vilja ha träffat, denne Al Brodovitch.) Och nämner man Al Brodowitch så ligger begrepp som komposition nära till hands. Alexey B är nära nog synonym med nittonhundratalets magasinsformgivning. Så förutom att själv vara fotograf  arbetade han med de stora amerikanska fotograferna, Avedon, Penn med flera. Och det är frestande att börja fundera runt tredjedelsregler och gyllene snittet förstås när man kommer in på kompositioner av tidningsuppslag. Men tidningsformgivning handlar väldigt mycket mer än om proportioner. Kontrast,bildriktningar, sammanhållna uppslag, typsnittsval, rubriksättning med mera, inte minst lay-out som berättar något själv.
   Gyllene snittet ja. Jag minns den om inte sakrala stämning men nära nog, när gyllene snittet togs upp i målericirklar som jag lett under åren. Och besväret med att vända denna heliga Graal, som att baxa runt ett slagskepp. Att få deltagarna att förstå att tredjedelsregeln fungerar lika bra. Om kompositionen närmar sig snittet är väl ingen skada skedd, men låt ögat och sinnet stå för kompositionen. Är man nöjd så är allt väl. Och glöm för all del inte din berättelse! En bild är så mycket mer än proportioner, om än motivet bara är en trave lök.
   Att Evelyn Hofer arbetar med komposition i sina bilder märks tydligt. Det är heller inte svårt att se att det i hennes bilder finns en bildsyn inte olik August Sanders. En berömd bild, den med dödgrävarna i Dublin associerar lite grann till Sanders bild ”Vägarbetare” eller ”Tre unga bönder på väg till dans”. Långsökt kanske, men nog finns det denotationer som är gemensamma.

(Inte en inbjudande dag.)

Is

Rutten is. Som så mycket annat i denna värld.

Den här texten och bilden är nu en månad gammal och har blivit liggande. Så nu är vi i början av mars.
Det blev några dagar ute på ön. Snorkallt och en vår som gick i stå. De förväntade vårtecknen uppenbarade sig inte. Sen blev det en sväng i fjällvärlden. Men. Det är en tid i moll då en kär vän alldeles nyss gick bort, i tiden alldeles runt hörnet. Häromdagen. Det var naturligtvis väntat. Vi har följt resan hela tiden. Men ändå, man intalar sig, det ska nog gå bra, så klart...men det gör det inte. Och för varje veckorapport skruvas förväntningarna ner. Och vissheten blir tydligare och tydligare.
Och man tänker, i nån slags barnatrotrygghet. Att här står vi liksom alla på en rad. Tiden är oundviklig. Vi kommer alla gå ur tiden. Men då säger du käckt, jamen jag börjar. Och tar språnget, precis som på badbryggan. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... För nån ska ju vara först. Nån ska börja. Och nån ska vara sist. Lägga på haspen. Och då tänker jag, i fåvitskhet och barnatro att det var ändå du som var den modiga. Som hoppade först.

Nu kommer blåsippsvåren här ute i skärgårn. Vi är ett par veckor senare. Allorna flockas ute på fjärden och de första gudingarna guppar därute. Ådorna är mycket svårare att se. Bofinkens smatterfanfarer och morkullan drar över taknocken. Rödhaken stänger för natten. Skärgårdsvår.