Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

En önskan i gatufotots värld

Nåt jag tycker är kul är när fotografer lämnar comfort zone, och de där lite överenskomna. Oavsett om det gäller handhavandet av kameror och objektivval, eller förhållningssättet till vad som kan tänkas var rätt eller fel. För visst ser man en och annan gatufotograf som faktiskt tar genren ett par trappsteg uppåt, eller hur? Jag har tittat runt lite i flödet och jag tror att många av dem arbetar lite grann utifrån något av de här recepten. Och varför inte prova själv.
1. Skruva på en 24mm eller kanske ännu kortare och ge er in i flocken. Plåta så att säga inifrån och ut. 2.  Använd 50 mm eller rent av lite längre. Beskär till en ännu lite längre brännvidd. Låt beskärningsramen vandra runt i bilden och se om det går att hitta något intressant i bildytan-formatet på det sättet. 3. Försök att tänka bort komposition som den primära tanken bakom bilden. Undersök i stället händelser. Vad händer i bilden? Vilken känsla dyker upp i maggropen? Därefter kan man möjligen börja tänka i kompositionstankar. Det är antagligen ungefär som att skriva lyrik. Man börjar med känslan, innehållet, berättelsen. Versmåttet, formen,  kommer långt senare. Och en limerickfantom har kanske glädje av att skriva en haiku (eller tvärtom).

Det är bra att  ifrågasätta sina metoder. Och det gäller för övrigt inte bara gatufotografer. Tanken är nog möjlig att applicera för de flesta fotografer oavsett favoritgenre.

(Första bilden i en tanke, ett möjligt projekt, som kanske kan bli nåt. Ett centralt beläget bostads och affärshus i staden som nu ska rivas. Gissa vad det ska bli i stället? Men ett åttiotal billiga hyresrätter, en kvarterskrog som funnits sen evigheter tillbaka, lite småbutiker, en välsorterad livsmedelsbutik med allt vad det orientaliska köket kräver, försvann. Fuji X10 som jag efter snart tio år allt oftare stoppar i fickan. Min mobil presterar nog bättre men saknar den fotografiska ergonomin.)

Var det bättre förr?

Kan man så klart fundera över. I brist på annat. Jag skulle vilja påstå att det var inte bättre förr, det var inte ens bra. Men i mycket väldigt annorlunda. Väldigt mycket var sämre. Det beror så klart på vilken tidshorisont man har men man behöver inte lägga den så många årtionden bakåt för att snabbt konstatera att så är fallet. Då protesterar säkert många eftersom det alltid var bättre förr. Om vi bortser från sånt som den medicinska kunskapen och sjukvård. Att vi numera slipper ett antal epidemiska sjukdomar, covid 19 ännu inte inkluderad. Att arbetarskyddet är väsentligt stärkt. Att barnolyckor med dödlig utgång eller livslånga handikapp har minskat rejält.  Samma sak med trafikolyckor. Att hälsan generellt har blivit mycket bättre. Att statarsystemet försvann, men då får man lägga tidshorisonten väldigt långt bort. Om man står här idag och tittar bakåt. Samtidigt är det inte så länge sedan för rätt många skribenter på FS. Bilarna är avsevärt bättre, förlåtande deformationszoner, airbags, inte stela rattstänger, inga trilskande förgasare eller fördelardosor, med mera, med mera. Och för att inte tala om kameror! (Men det tar vi en annan gång.)

Men nu var det det här med bilder. Om de var bättre förr. Eller om fotograferna var bättre förr. Var tid har sina fotografer som utnyttjat den tekniken som funnits tillhands. Tekniken har blivit bättre. Men tråkigare menar en del. Jag är böjd att hålla med.

Det är liksom det här med tid. Och vad som inte var bra. Eller inte är bra. För att något inte är bra idag behöver det inte betyda att samma sak var bättre förr.

Och hur bildsätter man en sån här text? Bra fråga. Med ett exempel? Med övergripande bilder, illustrationer, trivialbilder?

( Men nu till nåt helt annat. Apropos favoritkameror och annat. Det här är min absoluta favorit bland mina pennor. En Berol 0,5mm stift. Om man laddar den med 2B och tecknar på ett satinmatt papper får man en fantastiskt fin svärta. Och den ligger fint i handen. Det är inte ett mål i sig att teckna med den, även om det är skönt i sig, men som verktyg, medel för att uppnå ett mål gör den sin goda tjänst Det är inte en Leica men inte långt ifrån.) 

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Coronapyssel

Jomen, nog går tiderna på nerverna. Fotograferandet går på sparlåga. Svårt att hitta ett tema som funkar. Jag vägrar att skildra coronapandemin i bild.
Det får bli lite pyssel med stilleben. Föremål, och vad man eventuellt kan göra med en skrivbordslampa.

Idag upptäckte jag ett valnötsträd i stadens botaniska trädgård. Tänk att det skulle ta femtio-sextio år för det. Så det ska bli spännande att se om det är nån smak på nötterna.
Valnötter plockade vi i Perigord för några år sedan. Det var på den tiden man reste obehindrat i Europa. Med  tåg alltså.

Och vi plockade valnötter utmed vägarna runt Pannecot, en jätteliten by i Bourgogne. Valnötter och kastanjer.

Nu finns det säkert någon som tycker att det ska vara skärpa hela vägen i ett stilleben. Men då ställer jag frågan, behöver det vara skärpa hela vägen överhuvudtaget i bilder. Och så är det kanske. Det finns mycket regler oh åsikter om hur fotografi ska bedrivas.
När man till slut är vaccinerad och pandemin är över, och man är med på tåget då, blir det tåget till Paris!