En önskan i gatufotots värld

Nåt jag tycker är kul är när fotografer lämnar comfort zone, och de där lite överenskomna. Oavsett om det gäller handhavandet av kameror och objektivval, eller förhållningssättet till vad som kan tänkas var rätt eller fel. För visst ser man en och annan gatufotograf som faktiskt tar genren ett par trappsteg uppåt, eller hur? Jag har tittat runt lite i flödet och jag tror att många av dem arbetar lite grann utifrån något av de här recepten. Och varför inte prova själv.
1. Skruva på en 24mm eller kanske ännu kortare och ge er in i flocken. Plåta så att säga inifrån och ut. 2.  Använd 50 mm eller rent av lite längre. Beskär till en ännu lite längre brännvidd. Låt beskärningsramen vandra runt i bilden och se om det går att hitta något intressant i bildytan-formatet på det sättet. 3. Försök att tänka bort komposition som den primära tanken bakom bilden. Undersök i stället händelser. Vad händer i bilden? Vilken känsla dyker upp i maggropen? Därefter kan man möjligen börja tänka i kompositionstankar. Det är antagligen ungefär som att skriva lyrik. Man börjar med känslan, innehållet, berättelsen. Versmåttet, formen,  kommer långt senare. Och en limerickfantom har kanske glädje av att skriva en haiku (eller tvärtom).

Det är bra att  ifrågasätta sina metoder. Och det gäller för övrigt inte bara gatufotografer. Tanken är nog möjlig att applicera för de flesta fotografer oavsett favoritgenre.

(Första bilden i en tanke, ett möjligt projekt, som kanske kan bli nåt. Ett centralt beläget bostads och affärshus i staden som nu ska rivas. Gissa vad det ska bli i stället? Men ett åttiotal billiga hyresrätter, en kvarterskrog som funnits sen evigheter tillbaka, lite småbutiker, en välsorterad livsmedelsbutik med allt vad det orientaliska köket kräver, försvann. Fuji X10 som jag efter snart tio år allt oftare stoppar i fickan. Min mobil presterar nog bättre men saknar den fotografiska ergonomin.)