RGB, men vad är det som händer? (redigerad blogg)

På den tiden jag undervisade i ämnena fotografisk bild och grafisk kommunikation var ett av mina främsta mantra i ”katedern” att fastna inte så mycket på det du ser på skärmen utan försök i stället att tolka det. För det är precis som så, i funderingarna runt olika färgrymder och annat slikt. Man kan fråga, varför? Varför ser det ut om det gör? (Nåja, det är inte längre sedan jag blev friherre och kan fortfarande känna ledighetens behag.)

Om man tittar noga så ser man att den övre bilden (sRGB) har lite mer blåton och är en aning mörkare i skuggdagrarna. Det gula i pionens ståndare är också aningen mer brunaktiga i den övre, alltså lite mer rött och lite mer blått. Det är ytterst små skillnader, både numeriskt i inställningarna och i det som vi faktiskt ser, men tillräckligt ändå. Den undre bilden är i AdobeRGB. Och i det sammanhanget, hade vi sysslat med trycksaker hade denna minimala skillnad faktiskt betytt mer för slutresultatet. Webben och skärmar är förlåtande.

Och vad är då en färgrymd? En färgrymd är en slags visualisering av vad ögat eller en dator förmår att urskilja eller i datorns fall förmå att räkna ut och sedan ge en förhandsvisning av. I bilden nedan kan man se hur olika färgrymder överlappar varandra. Den hästskoformade färgrymden underst visar det mänskliga ögats förmåga. Och vi kan se hur Adobe RGB är väsentligt större än sRGB, den som förordas vid bildpublicering på webben. Intressant är kanske att Pro Photo är en påtagligt större färgrymd än det som ögat bör kunna urskilja.

Men låt oss säga att vi arbetat med bilden i AdobeRGB och vill konvertera färgrymden till den mindre sRGB. Vart tar nyanserna som inte ryms i sRGB vägen? Jo, det beror på vilken metod man använder för att konvertera till den nya färgrymden. Perceptuell eller kolorimetrisk? Med perceptuell minskas alla nyanser, de intensiva som ligger utanför sRGB minskas mer för att hamna innanför sRGB:s gränser och de som redan ligger där innanför backar snällt och solidariskt inåt. Resultatet kommer då att bli att man uppfattar bilden ungefär som förut, kanske med den skillnaden att blå och magentatoner förändras lite mer eftersom de nyanserna har flyttat in lite mer för att grannarna utanför ska få plats. Och minskar vi totalt på blått magenta kommer gult rött att öka, vilket leder till att röda toner får lite mer blått i sig det vill säga att de upplevs lite mer brunaktiga. Bilden kommer dock sannolikt att behålla samma kontrastförhållande. ( Kontrast är subtila saker och upplevs bäst om man har något att jämföra med.)
Om man i stället använder kolorimetrisk metod kommer de nyanser snällt att välkomnas in i färgrymden, men de som redan fanns där behåller sina positioner. Resultatet blir att bilden upplevs som att den har mindre kontrast eftersom skillnaden mellan de nyanser som borde vara längst ut på kontrastskalan nu ligger ganska nära de nyanser de borde kontrastera mot. Bilden upplevs som mjukare i tonen och som sagt överlag med mindre kontrast.
Nu ska sägas att det här är ingen exakt vetenskap, åtminstone inte på det här stadiet, eftersom våra ögon är sällsynt individuella, mer sällan kalibrerade och väldigt ofta utsatta för olika kontrastfenomen, bild i förhållande till omgivande miljö. Men allt det där vet vi väl redan.
Så kontentan av detta är väl att antingen sköter man profileringen själv eller låter en webbläsare göra det. Alldeles oavsett, nu förstår man kanske varför man förundras.

Överlevnadsstrategi

Läste nånstans att många träd och växter blev stressade under förra årets torka. De "tänkte" helt enkelt; ok är det dags att dö nu. Vad gör jag? Jo. Sätt massor med frön. Och för det behövs en riklig blomning. Nu jobbar visserligen oxeln ihop med all sköns bin, humlor och andra pollinatörer. Det är ett veritabelt teamwork, så alla måste vara med på tåget. Lite riskabelt är det här ute i den pågående evolutionen. Men vackert är det med skyar av oxelblomsmolntussar. Fast det tänker nog inte oxeln. I den mån den överhuvudtaget tänker.

Vad aklejorna på IngMaris äng tänker har jag heller ingen aning om. Men nog är det så att en del blommor förtjänar lite oskärpa. Precis som ett porträtt ibland mår bra av lite oskärpa. Lite kort skärpedjup, så där. Lite mjukhet i efterbehandlingen. Inte den vanliga s-kurvan utan man plockar in en nod till i kurvan så att skuggdagrarna mjukas upp lite. Och en aningens, aning klarhet som jag parerar med en pytteliten mättnadssänkning. Ungefär så.
I morgon har nog min Rosa Alba satt igång också. Eller min och min. Den lever väl sitt eget fria liv.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.

Kom att tänka på Harry Martinsson

Men det gör jag nästan alltid när jag närmar mig en korgblommig. En umbellat. Tror att den finns i ”Utsikt från en grästuva”. Harry Martinsson känns rätt ”off”. Bortsett från ett nyvaknat intresse för Aniara. J0, kanske lever vi i den yttersta av tider.
Hur som helst, umbellater lär finnas i många miljoner år till. Och dess inbyggare också. Såna som lever  ett enkelt symbiotiskt liv. Fridsamt. Skötsamt. Där finns en hel del att lära.

En spansk körvel. Myrris oddorata. Som jag lyckades fröså för några år sedan. Fröna erövrade från Lilla Hyttnäs, Carl Larsongården, en rolig helg, ganska blöt om man får säga, men mycket kreativ. Ja, en våt natt i Karin Larssons kök. Nu sprider den sig i min trädgård. Men det gör inte så mycket. Den är vacker och dessutom basen för vårens första gröna soppor.

(Nikon D800 Nikkor 55 macro. En rätt trevlig kombo.)

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)