Gamla vänner och skönheter

Mitt uppe i ett seriöst arbete med bildfiler och tankar runt foto, i huvudsak mitt egna, snubblar jag in i mappar med gamla inscannade bilder och så guppar hon bara där. Sylva, kustkryssaren KR S486. Och jag faller pladask. Du, min Aménritade skönhet från 1939. 8,2x2,2 depl 3,0 30kvm i X-ställ. Byggd i Arkösund med skrov i kvartersågad oregon pine. De där siffrorna sitter som inristade i minnet. Och blir nu  en annan tid mer uppenbar än när man bläddrar, rotar runt bland gamla bilder? Jo du Sylva, du lät mig segla runt i Stockholms skärgård, Östersjön och alla dess kuster. Och när jag ser bilden förnimmer jag omedelbart den där doften som du hade. Och jag ser varenda detalj. Hör ljuden när skotvinscharna snurrar, känner fingrarnas motstånd när jag skruvar i lite extra fett i MD-1:ans kylvattenpump, och alla ljuden  som finns lagrade...all glädje och all sorg.

( Nu fick det allt bli färgbild. Originalet en Kodachrome 64. Plåtat med Nikon F. Bilden direkt ut ur scanner, Inte för att det betyder nåt egentligen.)

Om att fotografera. I tunnelbanor till exempel.

Ja, vem har inte tagit den här bilden? Förutsatt att man suttit i en tunnelbanevagn vill säga. Lika lätt som att plåta vid ett övergångsställe ( fotografens mjärde). Kameran i knät. Och är man riktigt feg kan man försöka låtsas som om man pysslar med lite inställningar och sånt. ”Svårighetsgrad 2” ( på en 5-gradig skala). Och varför skriver jag om detta?
För det första. Varje genre har sina arketyper. Oavsett om det är landskap, ornitologi eller...you name it. Tunnelbanebilden är bara en av GF-fotots inte så många utttolkningar. Och den övergripande frågan infinner sig snabbt. Varför är då en del gf bättre än andra? Det tål att tänka på. Det får vi försöka reda ut.
Jag snubblade i på en tråd på FB för ett tag sedan i gruppen ”street photography” som på ett delikat och inte alldeles klockrent logiskt sätt utmynnade i ett resonemang om hur GF-fotografi bör bedrivas. Det var uppenbart i tråden trådskribenterna betraktade fotot mer som en bedrift än en kommunikation och en berättelse. (Ja, ni vet vid det här laget att bildens berättande är min livsluft och mening med bilder.)
Den här bilden har jag för övrigt  sett i ett otal versioner. Bäst hitills är nog ändå Jens Assurs ni vet, den där med punkaren som fullkomligt försjunket läser en Kalle Anka-pocket.

(Paris Metro. Antagligen mellan Nation och Les Halles. FujiXpro1 23mm)

Om att fotografera. Tolkningen.

Nog blir man lite orolig. Vad gör kvinnan på bilden just där? Mörkt vatten. En hård metallisk konstruktion. Järnväg. Järnvägsvagnar. En smal avsats. Där har vi denotationer så att det räcker till en tolkning. Det finns väl någon form av fara inbyggd i bilden. Liten kontra stort. Kallt, hårt kontra människa och så vidare. Och visst skapar bildelementen ett ljud. Dundrande, gnisslande godståg. Hastighet, farlighet. En miljö som ropar Danger de mort, som det heter på franska.

Man kan säga att bildens konnotation pekar på någon form av möjlig suicid händelse. Det är ingen orimlig tolkning. Och eftersom bilden dessutom är beskuren, för det ser man väl och att den dessutom är svarvit kan säkert tänkas förstärka en sån tolkning.

Nu sitter jag så klart med facit. För vad som egentligen händer är att ett par personer utnyttjar en inte sanktionerad genväg under en järnvägsbro. Den andra personen i sällskapet finns utanför bildens ram, utanför beskärningen. Att kvinnan stannat upp beror på att hon väljer att avvakta tills ett fullastat godståg dundrat färdigt. Något hon högljutt och muntert kommunicerar med sitt sällskap. Men sånt kan vi naturligtvis inte höra i den här bilden. Och bildoriginalet är i färg, inte fullt lika dystert som i den här kopian. Och det är på det hela taget en ganska varm och behaglig höstdag, om än inte strålande sol.

Högtidlig invigning

Invigning av utställning om Vallonien på Upplandsmuseet. Bakom ryggarna en ambassadör från Belgien. Till vänster en buffé med belgiska läckerheter och drycker sannolikt helt onåbar från fotografens position.

Ute på gården smids det lämpligt nog. Utställningen utgår alltså från migrationen för fyra femhundra år sedan. Den vallonska inflyttningen till Upplands många järnbruk. Som satte snurr på Sveriges ekonomi. Det var inte enbart arbetskraftsinvandring. Det var rätt mycket bråk och religionsstrider där nere på den tiden. Kriget med Spanien bland annat. Så det finns rätt många paralleller med dagens migration i Sverige.

Sen kan man väl alltid fundera på om man ska plåta eld i svartvitt?

Om att fotografera. Etiken.

I genren gatufotografi i synnerhet och i allmänt fotograferande i allmänhet dyker då och då upp frågor om moral och etik. Vad kan man fotografera? Var går gränsen för hyfs och allmän empati? Kan man fotografera elände med någon slags inkännande? Med någon form av empati bakom sökaren? Man kan gärna fundera lite grann över det. Man talar ibland om ett humanistiskt fotografi, läs Europa, läs Paris, läs Robert Frank, läs Tore Johnson för att nämna några exempel. 
Det handlar ju egentligen inte om motivet i sig utan mer om fotografens förhållningssätt. Hur beskriver man fotografiskt ett elände, som kanske just i den stunden inte är ett elände, utan mer av en ömhet.

Jag blir inte riktigt klok på om jag har åstadkommit en fönsterbild eller en spegelbild. Inte heller om den är objektiv eller subjektiv. Jag är i alla fall överens med mig själv att jag är iakttagaren. 
Le Marais. Paris.