Om att fotografera. Etiken.

I genren gatufotografi i synnerhet och i allmänt fotograferande i allmänhet dyker då och då upp frågor om moral och etik. Vad kan man fotografera? Var går gränsen för hyfs och allmän empati? Kan man fotografera elände med någon slags inkännande? Med någon form av empati bakom sökaren? Man kan gärna fundera lite grann över det. Man talar ibland om ett humanistiskt fotografi, läs Europa, läs Paris, läs Robert Frank, läs Tore Johnson för att nämna några exempel. 
Det handlar ju egentligen inte om motivet i sig utan mer om fotografens förhållningssätt. Hur beskriver man fotografiskt ett elände, som kanske just i den stunden inte är ett elände, utan mer av en ömhet.

Jag blir inte riktigt klok på om jag har åstadkommit en fönsterbild eller en spegelbild. Inte heller om den är objektiv eller subjektiv. Jag är i alla fall överens med mig själv att jag är iakttagaren. 
Le Marais. Paris.

2018-11-09 22:00   miina

Oavsett, så är det en bild som berör!

2018-11-09 22:24   mombasa

Hej. Och tack för titt. Jag upptäckte själv att det här var en bild som berörde mig. Att jag var en iaktagare jag själv, och definitivt inte den som ”regerar” över bilden.
Varma hälsningar
Gunnar S

2018-11-10 13:40   präntare

Man stöter allt som oftast på dessa stackars utsatta människor i vår gatumiljö och så länge man fotografiskt beskriver deras utsatthet så att det berör på ett medmänskligt plan, så spelar det ingen roll. Tycker du har lyckats med det i den här bilden. Man kan ju också kunna göra ett mer djuplodande fotografiskt projekt för att just beskriva deras utsatthet, men då finns där en hel del att övervinna.
😁

Svar från mombasa 2018-11-10 16:33

Tack för omdömet. Och jag hade inte kunnat formulera det bättre själv. Om det humanistiska perspektivet på gatu-foto.
Ha det gott