Gatufoto. Om ryggars vara eller inte

Människor har i allmänhet, något förenklat, två sidor. En framsida och en baksida. Som fotograf på gator och torg är det så klart enklare att välja baksidan. Man kan naturligtvis ta bilder från sidan också.
  Även om ryggar inte står så högt i kurs i GF så kan berättelsen ibland vinna på att vara rygg. Ryggen blir kanske en metafor för anonymitet, privat, avskärmande och så vidare. Nån som hör vad de tre kvinnorna säger? Njä, men man kan nog förstå att något sägs. Av kroppshållningarna att döma.

Det här är en annan rygg. Vad kan man läsa ut av den här bilden? Inte så mycket. Det här är nog en bild som kräver en liten text. Typ. Efter ett par minuters fruktlösa försök att få en slant av den kontantlöse fotografen vänder hon tvärt på klacken och går iväg.
Gatufoto behöver oftast ett kontext. Gatufoto bygger ofta på en undertext. Ju svagare bildberättelse, desto mer förklaring behövs. Ett gatufoto ska gärna ha 1+1=3. Till skillnad från en del andra fotografiska genrer.

( Den övre bilden med nunnorna är tagen i Rom, tidigt åttiotal. NikonF 35 mm tri-x. Den nedre bilden på "Plattan" Sergels torg. Fuji Xpro1. Kvaliteten är inte på topp men de kanske fungerar för att belysa en tanke jag vill få fram.)

gatufoto del 4...om platsens viktighet

Renhållningen drar ut på 34th street. Det får mig att tänka lite, lite grann om Erroll Flynn och de tappra fyrahundra eller någon annan flock av hjältar.
Det är som att vad som än händer på en gata i New York så blir det street photography av det. Per automatik. Ögat impregneras. Det är svårare att gatufotografera i Enköping ,Hallstavik* eller på den hemmaplan som gäller. Eller kanske snarare så här. I främmande städer kommer berättelsen av sig själv, det främmande är berättelse nog. På hemmaplan måste fotografen anstränga sig att hitta en berättelse som engagerar. För det räcker inte alla gånger med en lustifikation, en liten knorr för att det ska bli ett bra gatufoto. Bild är ett språk och som alla språk har det form. Form som gör det möjligt att gestalta. Man berättar om något.
Den här bilden får väl sägas vara dokumentär, berättande Men något saknas.Vad skulle den behöva för att ses som ett gatufotografi. (Vad, var, när, vem-frågorna är uppfyllda. Gata, NY, middagstid, gatsopare. Hur-frågan, har bilden något svar på den?)
*Det skulle inte Curt Larsson hållit med om. Curt Larsson, fotografen  från Hallstavik. Han gjorde bland annat  en fin bok om den lilla byn Hammarby en bit i från H-vik. Från Hammarbys horisont tedde sig nog Hallstavik som en metropol.

( Den här bilden är tagen med en D300 och ett 28-70 2.8 zoom. Sånt passar sig inte i gatufoto. Eller? Jo, men bortsett från att det är en lite klumpig utrustning, så i NY där det går tretton gatufotografer på dussinet är en fotograf oavsett utrustning, ett lika vanligt inslag i gatubilden som vilken NY-bo som helst.)

lite mer om gatufoto del 3...

En gammal bild ur pappans oeuvrè. Gatufoto? Ja tveklöst. Bra eller dåligt? Jag skulle nog vilja påstå att det är en alldeles utomordentligt bra bild. Och det är nog den tidningsläsande damen som gör bilden. Bortsett från den air av svunnen tid, den lokalbekante kan roa sig med att fundera på var bilden är tagen ( ett litet quiz för gruppadministratörer. Plats och väderstreck för full poäng), så händer det en del i bilden. Och brännvidden är ok, ingen zoom här inte. Robot Star i det lite udda formatet 24x24mm. Med fjäderdriven motordrift för frammatningen. Och som nästan alltid på den tiden fick man ha inställningar i huvudet.
Ett diapositiv, dessvärre i erbarmligt skick. Det tålamod som behövs för att restaurera pappans diabildsamling från andra halvan av femtiotalet, det tålamodet finns inte i denna värld.

Damen med paraply är för övrigt min egen moder. Den tidningsläsande damen okänd likaså den myndige herren i bakgrunden. Frågan är vad som egentligen ligger i fotografens fokus? Är den privat eller allmängiltig? Det har en viss betydelse eftersom det är det som ger bilden sin möjliga ingång och läsning.
Det snöar men är det nu mars månad och vår så är det lågskor som gäller.

( Nu kan jag ju tycka att pappan med sitt fotointresse, allt mellan förstrött till initierat, ändå helt säkert hade en ganska bra pejl på vad som hände och skedde i fyrtio och femtiotalens fotovärld. Mycket av det han presterade var pictoralistiskt, men vid sällsynta tillfällen avslöjas något annat. Helt obekant med gatufoto var han nog inte.)

och lite mer gatufoto...

Och här kommer ett gatufoto av strax under normalgraden. En av poängerna i gatufoto är att personer i bild ska göra något, interagera med nåt, liksom. Problemet med det är att människor på bild alltid gör nåt. Även om de är fulllständigt stillastående så gör det något. De är stillastående vilket på bild faktiskt är att göra nåt. Om en ung kvinna med aningen asiatiskt utseende vandrar längs gatan så, ja?  Munskydd är inte så vanligt i vår del av världen, men ändå, som detalj? Nä, det  räcker inte för att lyfta den här bilden. Inte ens om man beaktar att ynglingen till vänster just nu snyter sig. "Förkylt på Drottninggatan" vore kanske en lämplig titel. Man kan så klart tycka att det påtagliga bruset och oskärpan möjligen förstärker vinterslasket och känsla av vinterinfluensa. Men, nja, det håller inte. Och är det inte ett höftskott dessutom? Nix, det är ett armhåleskott, ett nytt innovativt sätt att plåta street på..Forts. följer.

(Här är det Fuji X1pro med en 23mm, en hel del beskuret dessutom.)

och nu ska jag fundera runt gatufoto...

Det här är ett gatufoto. Det föreställer en gata och en person. Som gör nåt. I det här fallet promenerar på gatan. Personen i fråga har klätt in sig i genomskinlig plast, vilket om man är utsvulten på skojigheter kanske skulle kunna räcka, åtminstone till en liten, liten knorr. Fast. Nu regnar det så plasten har sin förklaring  och det är faktiskt en riktigt usel gatufotografi-bild. Dessutom är det fel brännvidd. Eller, ja, det var väl rätt från början men det behövdes liksom lite för mycket beskärning i bildbehandlingen. Dessutom står det en soffa i förgrunden. Det borde det inte göra. Finns säkert någon kompositionsregel som förbjuder det. Glömde jag att säga att bilden är oskarp? Och aningens överexponerad.
Fortsättning följer.

( Idag tog jag fram min lilla Fuji X10. Den har ett besvärande glapp i objektivet. Det fungerar som så att man vrider objektivet för att sätta igång kameran. Sen vrider man vidare mot den brännvidd man så önskar. Ganska finurligt. Så länge det fungerar. Nu finns ett glapp så att kameran slår av nånstans vid 50 mm. Ibland. Detta glapp är egentligen inget problem. Om man tänker fast brännvidd. Och det går ju alldeles utmärkt att göra.
En skojig detalj är att brännvidden på objektivet anges ekvivalent med 35 mm format.)