gatufoto del 4...om platsens viktighet
Renhållningen drar ut på 34th street. Det får mig att tänka lite, lite grann om Erroll Flynn och de tappra fyrahundra eller någon annan flock av hjältar.
Det är som att vad som än händer på en gata i New York så blir det street photography av det. Per automatik. Ögat impregneras. Det är svårare att gatufotografera i Enköping ,Hallstavik* eller på den hemmaplan som gäller. Eller kanske snarare så här. I främmande städer kommer berättelsen av sig själv, det främmande är berättelse nog. På hemmaplan måste fotografen anstränga sig att hitta en berättelse som engagerar. För det räcker inte alla gånger med en lustifikation, en liten knorr för att det ska bli ett bra gatufoto. Bild är ett språk och som alla språk har det form. Form som gör det möjligt att gestalta. Man berättar om något.
Den här bilden får väl sägas vara dokumentär, berättande Men något saknas.Vad skulle den behöva för att ses som ett gatufotografi. (Vad, var, när, vem-frågorna är uppfyllda. Gata, NY, middagstid, gatsopare. Hur-frågan, har bilden något svar på den?)
*Det skulle inte Curt Larsson hållit med om. Curt Larsson, fotografen från Hallstavik. Han gjorde bland annat en fin bok om den lilla byn Hammarby en bit i från H-vik. Från Hammarbys horisont tedde sig nog Hallstavik som en metropol.
( Den här bilden är tagen med en D300 och ett 28-70 2.8 zoom. Sånt passar sig inte i gatufoto. Eller? Jo, men bortsett från att det är en lite klumpig utrustning, så i NY där det går tretton gatufotografer på dussinet är en fotograf oavsett utrustning, ett lika vanligt inslag i gatubilden som vilken NY-bo som helst.)
Använder själv spegelreflex med klumpig zoom för gatufoto, kamera definierar inte på något sätt genren gatufoto.
Ha det gott