Gatufoto. Om ryggars vara eller inte
Människor har i allmänhet, något förenklat, två sidor. En framsida och en baksida. Som fotograf på gator och torg är det så klart enklare att välja baksidan. Man kan naturligtvis ta bilder från sidan också.
Även om ryggar inte står så högt i kurs i GF så kan berättelsen ibland vinna på att vara rygg. Ryggen blir kanske en metafor för anonymitet, privat, avskärmande och så vidare. Nån som hör vad de tre kvinnorna säger? Njä, men man kan nog förstå att något sägs. Av kroppshållningarna att döma.
Det här är en annan rygg. Vad kan man läsa ut av den här bilden? Inte så mycket. Det här är nog en bild som kräver en liten text. Typ. Efter ett par minuters fruktlösa försök att få en slant av den kontantlöse fotografen vänder hon tvärt på klacken och går iväg.
Gatufoto behöver oftast ett kontext. Gatufoto bygger ofta på en undertext. Ju svagare bildberättelse, desto mer förklaring behövs. Ett gatufoto ska gärna ha 1+1=3. Till skillnad från en del andra fotografiska genrer.
( Den övre bilden med nunnorna är tagen i Rom, tidigt åttiotal. NikonF 35 mm tri-x. Den nedre bilden på "Plattan" Sergels torg. Fuji Xpro1. Kvaliteten är inte på topp men de kanske fungerar för att belysa en tanke jag vill få fram.)
Och jag tycker, att många av de sk. gatufotobilder jag ser i olika sociala media, behöver en för lång förklaring. För dom bilderna klarar sig inte utan en förklarande text. Det kan ibland vara så att man nästan kan skippa bilden helt, och bara ha texten! :) ;)
Men Ok då, dom e ju i alla fall tagna på gatan! ;)
/B
Läste en ”recension” på ett socialt media där recensenten ondgjorde sig över att bilden var tagen i en park. Sic.
Ha det gott!
Nåja, med våren kommer gatufotograferna upp ur idet, så det är ju ett aktuellt ämne.
Tankar om foto, både som bilder och aktivitet, är alltid intressanta. Jag hoppas du fortsätter blogga om det. /Thomas
Ha det gott