Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Nystartad grafikverkstad

Uppsala Konstgrafiska verkstad har nu kommit igång. Den är öppen för konstnärer i regionen och är dessutom en del av Wiks folkhögskola i det att Wik kommer att ha sina grafikkurser här. Icke yrkesverksamma kan också bli medlemmar, gå kurs och skaffa sig "körkort". Det är nu möjligt att trycka djuptryck, högtryck och inom en snar framtid även serigrafi. Fotopolymer och elektrolytetsning är också på gång. Traditionell grafik innehåller mycket lösningsmedel, syror och annat miljöovänligt så det finns en utmaning att arbeta mer oskadligt. Inte bara den egna hälsan räknas. 

Det ska bli spännande att börja arbeta med grafik igen efter att ha varit ografisk i många år. Det är mycket pyssel och grejer i en grafikverkstad.

Papper ska fuktas och torkas, plåtar ska färgas in och torkas av. Mycket bygger på erfarenhet, samlade kunskaper och en hel del knep och tricks.

En grafikverkstadsmiljö skildras nog gärna i svartvitt, gärna lite kornigt som vore det frågan om akvatintetsning. Så då får det bli lite uppskruvad Tri-x simulering.

Vi har inte mindre än fem pressar, varav en är en riktig "Westervikare". Den är så stor att den inte ryms på bild :-). Många pressar gör det möjligt för flera att arbeta samtidigt. Koppartryckspressar av den här storleken är tunga, riktigt tunga och det är tur att verkstaden ligger på bottenvåningen med ramp. Var? Ulleråkers gamla hospital.

Filtförrådet. Tryckfiltar ska man vara rädd om.

Om att ta det lite lugnare.

Så det handlar kanske om hur man får den digitala bilden att gå ner i tempo. Att fotografera digitalt med samma förberedelseprocess som i den analoga tiden. Detta skrivet efter att ha läst en fototidningsartikel om bildstil. 
”Med en del kameror kan man välja olika bildstilar. Man spar en massa tid tack vare smarta förinställningar. Du kan välja den bildstil som passar bäst för just det motivet, och det direkt i kameran”. Nåt åt det hållet. Då blir jag liksom lite  trött. Jag som alltid trott att bildstil är något man tillägnat sig genom idogt arbete och kreativ eftertänksamhet. Långsamt reflekterande och en kreativ process. Inget man snyter fram med en knapptryckning. Men ack så fel jag haft.  Uppenbarligen. Eller handlar det om att återerövra fotografiet och bildskapandet från massbilden, den triviala bilden, de sociala mediernas bildsyn. Att återvända till ett fotografi som ärligt utan  sneglingar på snabba gillanden gestaltar tanken, intentionen.

Var och en får väl göra som den vill, jag tänker fortsätta att hitta en slags bildstil som jag kan tro på och känna som min egen. Det är nog en bit kvar dit. Men trägen vinner som man säger.

( Idag i skogen bakom huset. Några hektar blandskog, just nu källan till förrådet av torkade trattkantareller. Kan man fotografera rödsvingel i motljus med lätt pressad Tri-X. Och en ram runt. Naturligtvis bara på låtsas. Lite pyssel med Silver Efex.)

Om processfoto

Tillbaka i människobyn och en titt på en aktuell utställning på Köttinspektionen ( en fristående konshall inrymd i den av stadens främste och omhuldade arkitekt Gunnar Leches ritade byggnaden för just köttinspektion. Nu snackar vi tjugotalet och en annan livsmedelssituation.)
Det är inte alltid man (jag) är på humör för performativ nutidskonst som visas den här gången, men det finns andra saker som fångar ögat.

Nere i centrum är det lite granna förströdd verksamhet. Man flaggar för den kommande kortfilmsfestivalen. Och en liten manifestation med och för Synskadades Riksförbund. Nog så viktig. För även om kommunen vinnlägger sig om att göra tydliga markeringar i gator och torg så finns det andra sabotörer i form av gatupratare och inte minst,  el-sparkcyklar. En fotograf är städslad för att dokumentera eventet kan jag förstå. En fotograf som uppenbarligen har både blick och fokus på 100 procent. Smygande gatufotografer gör sig icke besvär...
Och processfoto ja, kameran på magen och så får man se vad det blir av det...

Jag skriver ibland att jag gillar bilder som har den där lite krafsiga stilen, som ritkol på grängat papper. Med det menar jag så klart inte att det ska se ut som om så vore gjort. Den effekten fanns redan i Photoshop 3.0, kanske rent av tidigare. Det handlar mer om tilltalet. Det ruffiga, krafsiga. Inte såsigt och inställsamt. Inte onödigt mycket dynamiskt omfång.

(Fuji Xpro 2 23/2.0. På gator och torg behövs inte så kort skärpedjup så då får 1.4 stanna hemma. Lite pyssel i Silver Efex.)

Om tråkigheten

Naturligtvis hade det mer passligt och spännande att traska runt i Paris just nu. Men så låter det sig inte göras, av olika anledningar. Det blir inte ens storstad. Så det är fotografiskt lite tråkigt just nu. Man får krama ur så mycket det går ur närtillvaron.

Jag har en viss förkärlek för "krafsiga" bilder. Lite för mycket av svärta och korn. Ibland så mycket att det syns, som en kolteckning på grängat papper. Men också bilder med en aning mer subtil svärta. Inte som den här ovan. Ser jag en raspig bild, analog eller digital reagerar jag. Funderar på hur fotografen har åstadkommit det. Att återskapa en slarvigt överpressad Tri-X i digital form kräver sin redigerare. Överhuvudtaget är det inte alls lätt att få till det på ett trovärdigt sätt. Trovärdigt för den lilla kader fotografer som har en relation till sextio sjuttiotalets svartvita fotografi. Därför kan det vara idé att som en del fotografer återgå till det analoga, åtminstone i vissa lägen när det är det tonfallet man vill åt. Ett tonfall är också ett uttryck för avsändarens sinnestämning. Eller borde vara. Eller är kanske bara en yta. Ytan är det moderna digitalfotografiets så som det manifesteras i det sociala mediernas bubbla, dess problem och akilleshäl.

(Fuji Xpro 2 23/1.4. Silver Efex, rätt mycket, milt sagt. I kväll laddar jag en Nikon FG med Tri-X. Får se vad det leder till.)