processfoto med kameran i fickan

Idag blev det kameran i fickan, den lilla Fujix10 som för ovanligheten skull hade vänligheten att bortse från den störande glappkontakten  i sitt objektiv. 
Processfoto är att fotografera för att man ska ta bilder helt enkelt. Inte en dag utan en bild eller två. Och det är ju en trevlig inställning. Som jag har lite svårt att uppfylla. Men skam den som ger sig.

Tyvärr hade jag inte ljudfilm i kameran, men hornmusik är mjukt, förlåtande och vänligt till sin karaktär. 
Trevlig helg!

Accordeon är ett märkligt instrument

Irina Serotyuk är en ukrainsk accordeonist som lirar i mästarklass. Meisterklasse. Masterclass. Flink i fingrarna är ett understatement.

Och eftersom hon spelar helt utan notställ, rätt ur huvudet så får fotografen vara diskret. 
Ett accordeon är ett dragspel, storlek mindre garderob, där man kan ställa om lite knappar så att det går att spela melodibasar också. Nåt som dragspelare verkar ha som en utmaning.
( Fri konsert Uppsala Stadsbibliotek en fredagslunch. )

Lite pyssel i brist på annat

Vissa dagar passerar bara förbi. Något att pyssla med är lite inomhusfoto. Här borde makrot funkat bäst, men det ligger i ett annat hus elva mil  bort. Det får bli 24-70:an. Men skärpedjupet täcker inte riktigt in hela alltet. Det där kan man ha åsikter om. Vi diskuterade en gång det faktum att ögats skärpedjup och hela synapparatens återgivning av verkligheten ligger ganska långt från vad kameran sysslar med.

Vore för övrigt idé att skruva ihop en softproof för Google Chrome. Och inte minst en för Paddan. Eller det finns förstås nån som redan har gjort det där ute på nätet. Men det är nog roligast att göra det själv, eller? Den nedre bilden har som synes en lite annorlunda kurva. På arbetsskärmen är den i mina ögon för ljus, men här i webbläsaren klart bättre.

Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)

dagens utflykt och ord som börjar på o.

Idag blev det en tur till Enköping för att lämna in några teckningar till Enköpings konsthall. Sen träffen med Awni, min nya vän från Syrien. Idag pratade vi lite om reklam och copywriting. Apropos ett kommunalt utskick. Vi är rätt överens om en del saker. Awni läste journalistic photography i Damaskus. Sen blev han krigsfotograf, men i ett land där många krigar med många, är det lätt att hamna på fel sida. Och är det inte regeringssidan så kan valet snabbt bli fängelse eller flykt. Syriska fängelser är nog inte riktigt som i Sverige. Det blev till att snabbt lämna kameror, pengar och det mesta annat i Damaskus. Och den vanliga vägen till Turkiet, sen till Grekland och vidare upp genom Europa. Och här en vardagsbild, oregisserad, oredigerad. (Och jag försökte förklara det här med svenskans egenhet att sätta o framför ord så att det blir det samma som inte. Ungefär.)