Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)

Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till

Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet. 

Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi. 

Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men  utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
    Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
   Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
   Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
   Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.

Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Om korn och det äkta

Tankar om korn, analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, vilket så klart är roligt eftersom det betyder att det finns ett intresse, och ett slags engagemang i fotograferandet. Man kan så klart invända om det egentligen finns ett digitalt korn, en pixel som kommer närmast är väl snarare enheten, en ruta i ett raster.
    Men till dagens tanke. Anar man inte att det finns en kvalitativ värdering analogt visavi digitalt. Där digitalt står för något inte äkta, lite av fake. Ska se ut som liksom. Men det finns verktyg för att åstadkomma ett korn som kan accepteras i den digitala miljön, allt ifrån programvaror till mer eller mindre fantasifulla och kreativa hugskott i datorn.
    I mycket handlar det om att förstå hur datorn och scanner, läs programvaran kommer att hantera ett inscannat analogt korn eller hur det helt digitala bildflödet kommer att påverka upplevelsen av korn. (Att fotografera av negativen är i de flesta fall betydligt bättre ur kvalitets och arbetsflödessynpunkt. Mer om det senare.) Att arbeta traditionellt analogt från film till fotopapper via det klassiska mörkrummet kommer att, beroende på fotografens skicklighet och erfarenhet, resultera i förhoppningsvis excellenta fotografier. Ett digitalt flöde från kamerasensor till utskrift kommer hoppeligen också att ge utmärkta bilder. Det här är nog något som de flesta håller med om. Men det dyker upp ett problem när man går från en värld till en annan, åtminstone om det är det eftersträvade analoga kornet som står i centrum. Filmens korn låter sig inte helt omfamnas av den digitala sensorn, eller inläsningen.

(Digitalt korn hela vägen från kamerans sensor till skärm och publicering. Jag har gjort den här bilden som print också men det är ingen poäng med att visa en avfotograferad utskrift.)

Pixelrastret, det är inte ett raster i egentlig mening men liknelsen fungerar, tar ju inte hänsyn till att filmens korn inte är fyrkantiga ej heller att varje korn kommer ligga exakt centrerat i varje pixelfält. Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner.

(Provbild. Tri-X, D76 Nikon FG Micro-Nikkor 55/2.8)

Lite inzoomning på den här bilden och man ser ganska tydligt hur kornet "översätts" till pixlar av varierande trohetsgrad. 
Hög upplösning men inte onödigt är det bästa receptet för att runda problemet med "interferensen" mellan pixelns yta och kornets. Lite huvdräkning bara, och man behöver inte räkna helt exakt. 
    Om du har scannat/fotograferat i en uppösning på låt säga 4000 ppi (Ppi är alltså enheten för bildens upplösning, pixel per inch, inte dpi (dots per inch) som en del envisas med att använda. Dpi är enheten för skrivarens upplösning eller närmare bestämt  den upplösning som Rippen använder för att få fram tillräckligt små punkter så att skrivaren eller plåtsättaren kan få fram tillräcklig kantskärpa i enskilda bokstäver i en utskriven text. Rip = raster image processor, den dator som ursprungligen var avsedd för just enbart denna uppgift, numera ersatt med mjukvara.)  
   Nåväl, hur många pixlar behöver man klämma in på en tum för att bra resultat? Om du behöver en upplösning på 300 ppi - 4000/300≈ 13,33. Du får då en bildyta på cirka 13 gånger 2,5 cirka 32,5 cm. Vi räknar bara på bredden eftersom höjden hänger med proportionerligt genom hela processen. Och vad räcker den upplösningen till? En utskrift i veckotidning, katalogtryck och liknande. Vill man vara lite vassare, och det kan behövas med nutidens höga tryckpapperskvaliteter 4000/350 ≈114 alltså 11,4 gånger 2,5 ≈ 28,5 cm. Upplösningen i ppi ska vara dubbelt så stor som rastrets upplösning (lines per inch). Det här är alltså ungefärligt uträknat och toleransen är ganska stor. Däremot tjänar man inget på att ha allt för hög upplösning på bilden. Inte nog med att bildfilen blir onödigt tung, den skapar också problem för programvaran att skala ner bilden på ett bra sätt. Lagom överdrift är bäst om man så säger. Ska bilden till en bläckstråleskrivare, som arbetar mikroskopiska bläckdroppar, frekvensmodulerat raster, kan man höja upplösningen. Värt att kolla i skrivarens manual eller kontakta tryckeriet.
 Även om de flesta scannerprogram har olika spakar för damm och repbortagning, oskärpa av olika sort är det bäst att skanna utan några sådana inställningar. Damm tas bäst bort fysiskt från negativen. Eller på ett sent stadium i processen med försiktig dammbortagning tillsammans med klonstämpel.

Avfotografering i rawformat är snabbare, ger bättre förutsättning att från grunden förbereda bildfilen. Det finns flera på FS som har skrivit om fördelarna med det. (https://www.fotosidan.se/blogs/janolof/vad-ar-det-for-skillnad-mellan.htm) till exempel.

En lite lustig grej är att ett av de största välrenommerade labben ger det här rådet: "En av de vanligaste frågor vi får är – räcker bildens upplösning för storleken jag vill göra? Svaret blir nästan alltid  – det beror på!"

Slutligen och mitt blygsamma syfte med det här inlägget är att vi tiden kanske är mogen för att sluta betrakta digitalt skapad bild som oäkta, falsk. Den är det den är helt enkelt.