Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)

2023-04-28 14:06   Jan Olof Härnström

Typiskt Kodak 70-tal. Ofta behövdes en del "pjattning" eller skuggning med spade för att lätta upp de mörkaste partierna i bilden.
Det är intressant att få lite fotohistoria till buds.
Att reflektera över tid och sammanhang är aldrig fel.
Idag tar rörliga bilder med video och ljud över taktpinnen. För att inte tala om AI-träsket.
Allt (nästan) sker med mobilen.

MVH J O

Svar från mombasa 2023-04-28 21:44

Ja visst är det typiskt och vi som gillade det där kornigt ruffiga som dyker upp i början av sextiotalet och sen följer oss långt, långt. Den här bilden dras med problemet av att vara just sådan men när negativet går in i den digitala världen finns det inte tillräckligt med information i de mörkaste partierna. En svag s-kurva brukar vara metoden att få stuns i sv-bilder men för publicering på webben är en lätt omvänd s-kurva bättre även om det inte ser så ut på den redigerande skärmen.
Ha det gott
/Gunnar S

2023-04-28 15:05   gorred

Intressanta och väl formulerade tankar (som vanligt). Och att det alltså kan bli olika resultat med olika tekniker låter snarast som en självklarhet, men när sen diskussionen handlar om vad som är "bäst" blir det genast svårare.
//GöranR

Svar från mombasa 2023-04-28 21:47

Hej och tack. Bäst-diskussionen är väl oändlig och följaktligen ett kärt samtalsämne. Men min mening är att allt som syns på en bild är en berättarkomponent, vilken kickar in tekniken i bildanalysens spelfält.
Ha det gott
/Gunnar S

2023-04-29 09:40   Benganbus

Så är det nog, två olika uttryckssätt! Från fotografer med olika konstnärliga uttryckssätt! Även vad gäller verktyg såklart! :)
/B