Intressanta ämnen i bloggarna och en fin utställning i Gamla Stan

Vissa dagar dyker det upp väldigt intressanta ämnen i bloggarna, ibland i en kombination som säkert är slump men skulle kunna se ut som en tanke. Lite teknik, om jpg direkt ur kameran är föralldel ett återkommande tema men för den skull alltid lika intressant och det kommer alltid nåt nytt. Hur vet man om en bild är bra är också en evig, men likväl alltid aktuell fråga. Om bilder och kontrapunkt, bildens kontextuella entropi visavi redundans som man också skulle kunna beskriva det som. Behöver en bild någon form av ledsagning? En text, en titel, ett sammanhang?
Det är väldigt få bilder som så att säga står av egen kraft. Bilder behöver ett kontext om det så är ett allmänt, eller är betraktarens eget individuella perspektiv. Ta till exempel bilderna här nedan. Den övre är påtagligt oskarp och känns åtminstone i en digital fotovärld påtagligt felexponerad. Den nedre har bättre skärpa, fortfarande lite korn men är ganska tydligt utfrätt i ljusdagrarna i fonden. ( Här finns ytterligare en liten poäng med RAW formatet eftersom det är så lätt att plocka fram olika versioner av en bild. Även mindre bra. Obs. jag har alltså högst medvetet bearbetat bilden på de här olika sätten.) Att skillnader i bilden som beror på tekniska ting är vi nog rätt överens om. Men om skillnaden i kvalitet beror på ett aktivt ställningstagande hos fotografen, hur tänker vi då? 

Hur ser en bra bild ut? Ja, men det handlar väl mest om bildens sammanhang, vem tittar och varför? En tekniskt dålig bild med högst privat kontext kan vara helt fantastisk, medans en välgjord, tekniskt driven bild kan vara helt ointressant. Där är nog de flesta rörande överens. 

Om den här bilden skulle få en passande ingång, alltså en rubrik, en hint om hur den skulle kunna läsas, vilken vore bäst?
Prova själv. A. Ferkens gränd. B. Siluett. C. Hinder på väg. Vilken rubrik finns redan tydligt i bilden?
Siluett finns redan i bilden. Likadant med hinder på väg även om det är lite mer index än en ikon. (Alltså att det står ett hinder i gatstenen är rätt uppenbart men genom att koppla det till på väg, alltså den rörelse som siluetten är i, så får hinder lite grann av en överförd och aningen mångtydig innebörd.) Men skulle vi kalla bilden för Ferkens gränd, vilket den dessutom föreställer så skulle den rubriken ge betydligt fler olika ingångar. För den som är hemmastadd i Gamla Stan kommer rubriken kanske signalera igenkänning och betraktaren kan använda blicken till att undersöka andra saker i bilden. För den obekante som kanske hellre läser A eller B alternativen ger rubriken en ytterligare dimension, en kunskap som inte fanns innan.

Och som avslutning på Gamla Stanrundan toppar jag med ett besök på en mycket fin utställning i den lilla men väldisponerade Konsthallen där Fyra fotografer ställt ut. Fina och på olika sätt angelägna bilder. Olika temperament men ändå, märkligt nog väldigt sammanhållet. Enkelt uttryckt, det känns som det är några som jobbar ihop.

De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Om samvete, ovanligt lite kondensstrimmor och gammal film.

För ett par år sedan bestämde jag att nu är det flygfärdigt. Anledningen heter Alvar-Thilda-Sixten-Idde-Loa-hedda-Nils. Jag tänker gå till deras familjehistoria som en farfar/morfar som åtminstone gjorde lite grann för att underlätta deras tillvaro. När de i sina medelålderskarriärer har att arbeta med problem som min och tidigare generationer har ställt till med. Vad gäller flyget tänker jag att det var kul så länge det varade. Jag tänker också att det huvudsakligen vegetariska köket är godare, och är en roligare utmaning i köket. Och lite annat. Jag väljer att lita på 97 procent av forskarsamhället i miljö och klimatfrågor. (Oavsett vilken fråga som dyker upp brukar det alltid landa vid att två tre procent av forskarna har en avvikande mening. Inte helt klarlagt varför.) Och jag hejar på alla Gretor och de massor av unga människor som tar till det fredliga vapnet som står dem till buds, nämligen strejk och protest. 
Och idag syns inga kondensstrimmor. Men det är förstås inte takeoff- landing på Arlanda vid tiden för denna bild. Det mörka nertill på bilden är en bit av rikets bästa åkermarker. Med högsta bonitet. Där är det dumt att bygga köplador och lägga asfalt. Vrider man blicken 90 grader vänster ser man förskräckelsen. 
Idag prövar jag åter ett nyköpt, begagnat Fuji 23/ 1.4 och det är väl inte riktigt den här typen av motiv det objektivet är ägnat, åtminstone inte i min arsenal. Men det är ett trevligt objektiv som jag förväntar mig mycket nöje av. Och när jag sitter framför datorn och bearbetar den här bilden så kommer jag osökt att tänka på den där svartvita diafilmen Agfa Diadirect. Nån annan som minns den?
Och så ser jag vårens första trana. På väg norrut. Men den blir det ingen bild på. Med ett 23mm.

Lite grann om porträtt och fotografiska förlagor

Någon som är bekant med Rembrandtbelysning? Sådan erhålles, enligt Herman Hamnqvist en av grundarna av  Sveriges Fotografers förbund, genom att modellen placeras 130 cm från ett fönster och kameran 230 cm in i rummet. "Skulle skuggsidan utfalla för mörk, får man tillgripa reflexskärmen, men med den yttersta försiktighet, så att icke den önskade effekten går förlorad". Tips från 1903.
Den här bilden skulle säkert ge Herman Hamnqvist kalla kårar. Ljuset nästan frontalt, inte riktigt. Bakgrunden så nära att både kärnskugga och slagskugga blir mycket tydliga och högst närvarande.  Frågan är om Hermans fotografiapparat mäktade med ett såpass kort skärpedjup som den här bilden har, eller om det alls vore önskvärt på Hermans tid. Sånt vet vi inget om.
Det här är Hanna. Hon är bland annat silversmed på halvtid. Hon har hjälpt mig med att vara modell för de bilder jag behövde till min utställning "Allt det vi inte såg". Jag har använt fotografierna som skissmaterial till ett antal teckningar. Inte just den här bilden dock.
Att använda kameran som skissblock är inget nytt. Impressionisterna var aldrig främmande för det. Zorn gjorde massor av sina etsningar direkt efter fotografi. Såg en intressant utställning på Thielska galleriet i Stockholm förra sommaren om detta, signerad Annica Karlsson Rixon. Man kan se det i Zorns etsningar. Den fotografiska förlagan är ytterst närvarande.

Jag gillar porträttfoto som har någon slags rumslighet i sig.

och bakom objektivet sitter väl antagligen en kamera.

Jag är nog inte ensam om att ha en lite för stor maskinpark på den fotografiska hyllan. Som jag dessutom har förmågan att ytterligare utvidga. Men jag köper begagnat så det är väl ändå lite recycling över det hela. Grejorna fyller på något sätt ändå sin funktion. Bilden här ovan har väl alla typer av oskärpa en bild kan tänkas ha? Nej, skakningsoskärpa saknas, och faktiskt inte heller fel fokus. Nej, skärpan ligger där den ligger. Här är det rörelseoskärpa som gäller. Och enbart det. För att ta den här bilden är en stor sensor, ett vältecknande objektiv av kvalitet och ett stativ av nöden.

Syftet med bilden, och ett antal andra bilder som togs samma dag ( tack Hanna) var att fungera som skissunderlag till ett antal teckningar. Men borde det inte räckt med en mobilkamera? Eller en betydligt enklare utrustning? Och stativ? Det finns ju VR. Nej. För det här arbetet behövdes bra grejer, bra bildfiler. En mobilkamerabild hade fungerat alldeles utmärkt i sin egen värld, men så fort den hamnar utanför, i printvärlden, i trycksaksvärlden, i de stora skärmarnas värld och i andra världar så är den ohjälpligt distanserad. Jag behöver helt enkelt väldigt bra oskärpa i just den här bilden. Var sak har sin grej.  Syftet är att bilden i framtiden blir en av flera ganska stora printar utifrån en bildidé som jag funderat på länge. Jag kan naturligtvis inte lova att det blir av men om jag nu har bra råvaror så är möjligheten i alla fall närmare. Fast tanken att använda bilderna som fotografiska förlagor för att teckna en fotografisk oskärpa kittlar onekligen lite.

( D800 24-70mm 2.8.   bl. 9  1/4 sek.)