Nu gör jag lite reklam

för den här kalendern som ges ut inför 2020. Vi fick ett exemplar som present i går. Jättefin och man blir alldeles varm i knäna.
Du kan köpa den i Stockholm, än så länge oklart var eller hur. Återkommer. Som sagt all vinst tillfaller de 13 medverkande.
Ingela S står för det utomordentliga fotografiet. 

Undrar om Tolvskillingsoperan är ok?

För den där Brecht, han var väl kommunist eller nånstans ditåt, och den där Weill skrev ju helknäpp musik. Modernt typ, har jag minsann hört...

Tolvskillingsoperan på Folkteatern. Utsålt. Klart se och hörvärd. Dessvärre sista dagen på lördag och utsålt då också. Men de kanske sätter upp den i Sölvesborg. Nja. Bortsett från att Sölvesborg saknar en scen så kanske denna burleska, depraverade opera inte helt faller i smaken. Sånt vet man inget om. Möjligen  handlar smak om vilken dagsform som råder i ortens styre. Som ett exempel. Eller den goda smaken som det ibland heter. Den som man helst ska ha under uppsikt. Fast man kanske inte behöver vara orolig, Tolvskillingsoperan är ett av de mest uppsatta operastyckena i musikhistorien och har spelats otaliga gånger sen premiären 1928. Inte utan att tankarna går till Cabaret som också spelats otaliga gånger. Och det är väl en hel del paralleller mellan idag och den tiden, i brottet mellan Weimarrepubliken och det nazistiska maktövertagandet 1933. Så illa behöver det inte gå nu men det gäller att passa sig. Det  börjas gärna med konst, teater, litteratur och media. Såna angrepp kostar dessutom inga pengar. Gratispolitik har jag hört det benämnas som.

(Bilden har inte så mycket med saken att göra, egentligen inget alls. Förutom en avlägsen och mycket svag vibb till Saul Leiter som gnager i bakhuvudet.)

1989 trettio år sedan på dagen.

Eller egentligen, muren 25 år senare då den här bilden är tagen. En lite kittlande turistmagnet. En fond. Som i just det här ögonblicket för en eklärering av ett kommande bröllop. Meddelat på klingande tyska.

(Berlin i november är på något sätt tri-x. En bra grej med Berlin är att man kan åka tåg dit. Sen kan man nog fundera lite mer över muren till exempel som i den här artikeln i GP signerad Ola Nylander.)

Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Om varför man fotograferar?

Eller kanske snarare, något om fotografens uppsåt.

För man kan ju använda kameran och därmed sitt eget fotograferande på olika sätt. Ditt syfte med bilderna kan helt enkelt vara att dokumentera din eller någon annans vardag. Någon ber dig att fotografera, ett porträtt, ett föremål eller vad det nu vara månde. Du kan ha uppsåtet att arbeta illustrativt, göra faktabilder. Ha det som ett yrke. Du kanske använder bilderna för att tolka verkligheten, prosaiskt eller poetiskt. Och vem är mottagare? Med vem kommunicerar du med? Vad är ditt uppsåt?
Detta med tankar runt en intressant blogg här på FS "är alla bilder redan tagna?"
( Jag har blivit med Xpro2. Så nu är prövostunder. Kommer förväntningarna att levas upp till? I Domkyrkan är ljuset intressant och det finns mycket detaljer att testa mot. Höga ISO, eller långa tider. Hur långt är det möjligt att gå?)
Den här arkitektoniska detaljen har jag mig veterligt aldrig uppmärksammat förut. Ett stenansikte på en av pelarna i vapenhuset. Vulst eller torus kallas pelardetaljen som huvudet dekorerar. Något jag slår upp i böckerna när jag kommer hem. Ja, varje dag - en ny kunskap!

Och ett ansikte till. Höftskott vilket kamerans autofokus tydligen är med på. Bildens oskärpa beror på andra saker. För lite rörelseoskärpa är väl aldrig fel om man nu har ett uppsåt att beskriva rörelse. ( Lite tri-x simulering och högpasskärpa som vanligt.) Och apropå det där med höftskott. Många gatufotografer efterlyser vinklingsbara skärmar just därför att kunna ta höftskott. Kontrollerat. Fast det vete tusan...
Och visst är alla bilder redan tagna. Precis som alla sagor är berättade. Men vi slutar inte att berätta bara för det. Eller fotografera.