Fauske Nordnorge del 6. Avslutning.

Så kommer midsommar och kameran riktas mot andra saker än den dystra vardagen. Albumets bilder börjar fyllas av en hoppingivande ton. Man börjar se slutet på expeditionens uppdrag.
〈 Man glömmer lätt grannlandets plåga under kriget: Vid krigsslutet fanns det i Norge 100 000 krigsfångar, framförallt från Ryssland. De hade på olika sätt tagits dit av
tyskarna för att tvångsarbeta under ockupationen. I dessa slavarbetsläger för ryska, polska och serbiska krigsfångar dog under den tyska ockupationen 17 000 människor – av sjukdom, undernäring, misshandel och i vissa fall efter att ha avrättats.
(Och norrmännen själva led också. 30 000 norrmän fängslades under kriget, 8 000 av dem skickades till arbets- eller koncentrationsläger i Tyskland. 760 av dem var judar och av dessa judar var det bara 25 som överlevde. Och Nordnorge drabbades på många sätt av kriget. Staden Kirkenes bombades 328 gånger under kriget.)
HÅKAN BERGSTRÖM ur en intervju med pappan. Hallands Nyheter 14 augusti 1995 〉

Midsommar tillsammans med ryssar och norrmän.

En fotboll –"den första i Nordlands fylke efter kriget"– överlämnades till Fauske scoutkår.

Några dagar senare kunde första kontingenten utskrivas för transport hem till U.S.S.R.

Fint besök – Folke Bernadotte åtföljd av representanter för Röda korset och pressen. ( Däribland SF-journalens smattrande röst –Gunnar Skoglund. Ej med på bild.Min anm.)

Utrymningen av vårt grannläger "Peterslager" kom någon vecka senare.

"Tack Röda Armé". ( Den första krigsfångarna fick åka båt hem, senare gick transporterna mestadels med bil genom Sverige och Finland.)

Hemresan förestår – ej utan vemod på sina håll.

Ryssarna hyllar oss med sång när bussarna rullar i väg.

Dr Nordwall tackar Mellnik för god hjälp.

När vi kom till Bodö hade planet, som skulle hämta oss, kört genom asfalten på det ganska provisoriska flygfältet.
Svenskar, norrmän, engelsmän, polacker och tyskar hjälptes i bästa sämja att få upp planet och ett par timmar senare var vi åter i Luleå.

Några avslutande bilder från tågresan tillbaka till Stockholm och sen är berättelsen slut. Vad som hände sedan förtäljer inte den här berättelsen. Helt okomplicerad är inte den fortsatta historien om vad som hände med de återvändande soldaterna och vad hände med de ryska läkare och övrig personal som tog hand om fångarna efter den tyska kapitulationen. (Paret på en av bilderna här ovan lär ha haft kontakt med varandra långt in på sjuttiotalet.)
Om och hur det blir en annan publicering av den här berättelsen tål att fundera på. Bildmaterialet håller inte hela vägen och är nog delvis rätt svårt att restaurera, men visst finns det ofta ett lite oskuldsfullt skimmer över dem.  Textdokument kan fylla upp, och en intervju i Hallands Nyheter fyller upp en del tomrum. Men berättelsen kan kanske vara en om än mycket liten pusselbit i förståelsen av nittonhundratalets största katastrof.

Nordnorge 1945 del 5

Det fanns flera tyska fångläger placerade i Nordnorge i huvudsak byggda för att hantera ryska krigsfångar. Varför de hamnade där, vilken logistik som låg bakom framgår inte av den här berättelsen. Många fångar hade suttit internerade ganska länge, ett år eller mer och det var alltså från de här lägren utspridda i den norska fjällterrrängen patienterna hämtades upp.

Typiskt läger. I barackerna - av svenskt fabrikat!- låg två man hylliknande lavar i två våningar utefter varje långsida. Ingen avdelning mellan varje man fanns men man räknade högst 50 cm. Höjden mellan lavarna 50-60 cm. På detta sätt inrymdes c:a 80 personer i varje barack.

Runt lägret taggtråd och nu tomma kulsprutetorn.

En annan typ av barack.

Tusentals och åter tusentals fångar mötte döden i fångenskapen genom hunger och umbäranden eller blevo skjutna eller på annat sätt avrättade.

På många ställen hade exkrigsfångarna rest monument över sina döda, oftast mycket pampiga fastän materialet endast ar trä och betong.

I denna grav vila 800 serber.

Och all denna väntan. 
Veckorna går och det blir midsommartid. Och även i eländet firar man det lite grann. I början av juli börjar de första patienterna och före detta krigsfångarna  vara i såpass skick att de kan återvända hem till Sovjet. Det får bli nästa och det samtidigt det avslutande inlägget i den här bloggserien.

Ett fältsjukhus i juni 1945. del 4

Jag fortsätter bildberättelsen om sjukhuset i Fauske Nordnorge.
    Efter ett par veckor är sjukhuset i full gång. Patienterna strömmar in från omkringliggande fångläger.

Från vissa av lägren kom patienterna med båt.

I allmänhet dock med bil.

Ofta var de mycket medtagna efter resan men "tjaj" gjorde underverk.

Patienter från ryska sjukhuset i väntan på röntgenundersökning.

Undernäring med och utan kombination med tbc, oftas hungerödem och symptom på beri-beri och andra avitaminoser var vanligaste diagnosen.

En natt fick vi in ett 20-tal serbier som skadats vid en bilolycka, en del mycket svårt. (En av serberna var så arg kommunist
att han skällde ryssarna för fascister.)

En bit tvål väckte största förtjusning nästan ännu mer än cigaretter.

Pjotr drömmer i solen om Ukrainas slätter.

För många slutade drömmarna så.

Jag noterar att bildkvaliteten är rätt skiftande. Jag är rätt säker på att man inte hade något mörkrum med sig. Filmerna är säkerligen framkallade och kopierade när expeditionen kom tillbaka till Sverige. I nästa avsnitt blir det lite bilder från de tyska fånglägren. 

Fauske Nordnorge del 3

Sjukhuset rullar så sakteliga igång. Och många personer passerar förbi, många med namn och titlar. De flesta har väl gått bort. Men namnen finns i bildtexten så de får hänga med, vilka de nu som sagt var. Sjukhuset var tydligen nedlagt i samband med kapitulationen ett par veckor och huserade en handfull tyska patienter som då på något sätt formellt sett blev krigsfångar. Men efter ett tag tycks det ha varit både svenskar, norrmän, ryssar, en och annan tysk som bodde och verkade där. Och som sagt, bildtexterna är original.

Efterlängtade förråd ankomma från Bodö.
Första dagarna rådde stor brist på sängkäder,rengöringsmedel och annat.Vår utrustning låg till stor del kvar i Luleåoch det var inte flygväder över fjällen. Tyskarna hade ej lämnat den utrustning, som skulle finnas och gjorde många svårigheter att utlämna den.

Kort konferens första dagen. Fr vä. Dr Styr (norrman), Dr Sadnikov (ryss), Dr Brossét, Oldfeldt och Nordwall samt Dr Hasemeyer (tysk) - sjukhusets tidigare chef. 

Ett par km från vårt sjukhus hade ryssarna upprättat ett provisoriskt sjukhus. Detta, som kunde ta drygt 200 pat., var synnerligen väl skött, rent och snyggt men saknade operationsutrustning, röntgen och laboratorium. Även förrådet av läkemedel och förbandsmateriel var synnerligen litet. Chefsläkare var Dr Valikov, en mycket trevlig man, som talade ovanligt god tyska.

Favoritsjukvårdaren Melnik utförde ett synnerligen gott och samvetsgrant arbete, liksom f.ö. alla de ryska sjukvårdarna.

Löss förekom givetvis och när vi fick över vårt DDT-förråd var lössen knappast något problem längre. Den dagliga besprutningen hörde till den personliga hygienen. Mer än 30% av patienterna företedde tbc, ofta mycket svåra förändringar.

"Matsalen" sökte sin like i skönhet. (Pappan sticker fram med sin Rolleiflex så den här bilden är nog fotograferad av någon annan i sällskapet. Det slår mig nu att han är nog precis 33 år fyllda.)

En norsk sjuksköterskeelev hade av tyskarna tvångskommenderats till sjukhuset. Hon stannade gärna kvar när det övertogs av oss.

(Nu får det bli en liten paus i berättelsen. Återkommer.)

Nordnorge 1945, en berättelse del 2

Dags för del två.  Man kan förstå expeditionsdeltagarnas förväntningar på flygresan och det flögs inte på så där jättehög höjd heller, lite slalom mellan fjälltopparna kan man säga. Och det fotograferades nog rätt flitigt inne i kabinen. De fanns fler fotografer med på expeditionen.Det är alltså pappans bildtexter i kursiv under bilderna.

 Väl framme i Kallax där överste Balchen och kapten Scott med "Vandra min väg" och ytterligare ett Dacotaplan stod redo att föra oss tvärs över Skandinaviska halvön på ett par timmar.

Framför ett av planen. (Notera fotbollen, den dyker upp senare. Värt att lägga märke till är också den förkärlek för gruppbildsuppställningar som rådde på den tiden. Bilden som sanningsvittne. Vi var där. En inställning vi nu kan vara tacksamma över. min anm.)

...och sen bar det av upp genom luften, bort över Lapplands skogar och sjöar, och in bland Kölens fjälltoppar där dimman visserligen hade lättat men fortfarande var obehagligt tät här och där. Snart avlösas de svenska mera "sansade" fjälltopparna av de norska som se ut som ett förstenat hav i storm, och det bär nedåt i en brant kälkbacke över den vackra Skjerstadsfjorden till Bodö -eller rättare sagt, det som en gång var Bodö.

Bodö var en stad med 6000 invånare men efter ett tyskt bombanfall var det inte mycket kvar av staden. I utkanten har en ny stad av svenska träbaracker börjat växa upp.

Upplag av bomber och landminor på flygfältet påminde om de nyligen avslutade striderna.Stora områden voro fortfarande minerade och tyska röjningspatruller arbetade med att avlägsna de farliga tingestarna.  
   På flygfältet väntade oss den norske chefen för exkrigsfångarna, major Kreyberg, i det civila professor i patologi i Oslo. Alltid glad och hjälpsam, dag och natt åkande omkring bland lägren i från tyskarna rekvirerade bilar, vilka sällan höll mer än två dagar på de ytterst dåliga vägarna. Sedan han hälsat oss välkomna placerades vi i en buss, vilken sett sina bästa dagar-minst sagt- och skramlade så sakteliga den smala och slingrande men dock av tyskarna betydligt förbättrade vägen till Fauske, c:a 6 mil öster om Bodö vid Skjerstadsfjordens inre del.

Men till slut var vi framme. Omgivningarna voro underbart vackra. Nedanför oss den glittrande fjorden, runt gamla gårdar med grönskande åkrar och ängar och silvergrå ålderdomliga byggnader och i fjärran snövita fjältoppar.

Den allra närmaste omgivningen var ej fullt så vacker.

Högarna av tom flaskor utanför varje fönster talade sitt tydliga språk.

Smutsen inomhus kan ej beskrivas.

Efter ett par dagars intensivt rengöringsarbete, i vilket alla deltogo med all energi, började sjukhuset bli någotsånär presentabelt.

En mindre hjemmefrontstyrka förlades på sjukhuset som vakt.

Tyska krigsfångar fick nödtorftigt göra iordning efter sig utomhus.

Slut för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer folk och vad de sysslar med. Några negativ från det här äventyret finns inte kvar, det var överhuvudtaget dåligt med sånt i kvarlåtenskapen, men jag konstaterar att pappan utnyttjade det kvadratiska formatet så att han när bilden så krävde beskar han till ett mer rektangulärt format. En poäng med kvadratiska negativ. Och som sagt, eventuella skavanker och slarvfel i pappans mörkrum får hänga med. Det behåller en viss autenticitet.