Tankar runt utsnittet

Sommarsolståndet passerades utan större dramatik. Och alla dysterkvistar som naturligtvis kläcker ur sig det där, "nu vänder det". Inga mer kommentarer.
Brännvidd är ju som bekant samma sak som utsnitt och att gå från en liten brännvidd till ett mindre utsnitt låter sig så klart göras. Svårare är att gå från en stor brännvidd till ett större utsnitt. För att råda bot på detta kan man använda ett objektiv med stor bildvinkel, dock inte så stor att man hamnar i  "fisheye-träsket". Utan just på gränsen. Kanske 16-18 mm ff. Såna brännvidder medger att man så att säga kan fotografera inne i en händelse och ut. Där bilden kan bli delaktig i ett skeende och inte enbart en observatör eller betraktare. Jag har sett några fina exempel på det under åren på FS. Nåt sånt vill jag prova närmare och av den anledningen kommer det stå ett litet paket utanför min dörr endera morgonen. Ditlevererat av någon anonym lågavlönad medlem i allt större prekariat. Dessa dolda slutkurirer i ett egendomligt system av varor och beställningars outgrundliga vägar.

Midsommar må vara färg, grönt och röda jordgubbar. Men visst är det frestande att köra lite slarvframkallad Tri-x, låt vara en digital version. Och midsommardans borde kvala in i  gatufotosegmentet. På nåt sätt.

Vad som får visas

Om socialkonservativa krafter får som de vill är det minsta höjd på ribban som gäller för vad som får visas. Passerar Sara-Vide Ericsson under ribban? Det beror mest på om de som satt sig att uttolka "folkets röst och smak" tycker och förstår hennes bilder. Men vänta nu? Ere inte lite sådär feministiskt på nåt sätt? Nä, inte sånt på vårt museum. (Om man nu har nåt.)

Sara-Vide Eriksson på Kulturhuset i Stockholm. Klart sevärt måleri. Både tekniskt och innehållsligt. Och borde passera under ribban förutsatt att den inte ligger jäms med fotknölarna.

Mer om poesi och prosa i bild.

Tänker man poesi ligger det humanistiska fotografiet tillhands, sånt där som bland andra Tore Jonsson ägnade sig åt. Le photographie humaniste, svingar inte tanken iväg mot Paris? Och ett bildspråk med poetiskt uppsåt och lyriska ambitioner. Sånt kanske var lättare förr, i en tid med färre uttrycksmedel. Och framför allt uttrycksmedel med en viss inbyggd långsamhet som i jämförelse med dagens  realtidspublicering framstår som sengångaraktig. Man skrev och eventuellt blev det publicerat, förutsatt att det gillades av tidning eller förlag. Så fick man ett litet honorar och kunde diskutera vid ett kafébord nånstans vid Boulevard Saint Germain. Om ingen publicering skett diskuterade man och publicerade sig genom samtalet över ett cafébord (nånstans vid Boulevard Saint Germain?), eller i brev eller på nåt annat sätt. En espresso, en Galouises i mungipan, Le Figaro i kavajfickan. ( Får jag slå ett litet slag för konstnären Mats Åkerman och den rikt utbyggda och stofferade fantasivärld som han byggt upp under många år. Ett sidospår visserligen, men med en liten, liten fingerkrok till Doisneau, Boubat, Bresson med flera.)

  Som sagt, för att få till poesi om det så är i landskapsfotografi eller gatufotografi behövs nog nåt mer än en kamera. Nåt mer än teknik och form. Något av en berättelse om än kanske fåordigt som en haiku. Läsaren ska helst omedelbart förstå bildens syfte och snabbt kalibrera sina sinnen åt det hållet. Nå, hur vet vi att läsaren gör det? Det vet vi inte, annat än som en from förhoppning. Till vår hjälp har vi möjligen det att vi, sändare och mottagare kanske simmar i samma vik så att säga. 

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.