Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)

Fotolördag i huvudstaden

Ibland får man tid, och tiden rullar ut sig framför fötterna. Jag grundar med Christer Landegrens bilder på Scenkonstmuseet. Snorbra bilder. Lokalen medger kanske inte den bästa hängningen. Men passerar ni huvudstaden är det här ett måste. Pågår till den 27 augusti. Jodå, jag har fotograferat Bernt Rosengren, Muffy Falay såväl som Don Cherry med flera. Christer Landegren gjorde det bättre. Punkt.

Mycket demostrationer denna  vårsommarens första dag. Mot NATO. Krig är krig, säg vad ni vill.

Våtmarker är kanske inte det mest upphetsande man kan tänka sig. Men ack så viktigt. Det är skönt att det finns några som tänker på sånt.

Och på Galleri Fotografi samlas fotografikoryféerna. Ett bra vattenhål. Och bra bilder av Fyra Fotografer. Snygga printar, angelägna bilder. Samtidigt trivsamt i det att fotografer gör något tillsammans. Inspirerande. Tack för det.

Toppar det hela med Wenche Arnesens bilder på gruppen Eldkvarn i Story Hotels bar.  Fina bilder, inte helt utan nostalgi över vårt gemensamma förflutna vars vägar då och då på den tiden korsades. Rätt ofta faktiskt. Det finns i alla fall en del kvar att avhandla till nästa gång vi ses.

Kameror och villhöver

(Annons i Fotografisk årsbok 1966)

Som de flesta fotografer drabbas jag av villhöver då och då . Det är ju som bekant väldigt viktigt med någon ny utrustningsdetalj, kamera eller objektiv. Skenande inflation och dyrtider till trots.
   Forskningsresande var ju en möjlig eller tänkbar yrkeskarriär när man var en liten pojk. Sten "Min far var kannibal" Bergman behövde väl efterföljare. Världen behöver forskningsresanden, eller hur? Och då var en Zeiss Contarex  så klart ett självklart val vad gäller utrustning. Någon som ägt eller handskats med en Zeiss Contarex? Tung, pillig, omständig är sammanfattningen. En fotografisk dinosaur. Hur vet jag det? En källarloppishandlare i mitt närområde tyckte att jag definitivt behövde en Zeiss Contarex. Jag höll inte med, särskilt inte till det priset, som var löjligt högt men kanske rimligt för en samlare. Men jag vill ha kameror som är användbara, som fungerar på alla plan.  Annonsen är från 1965 och de senaste forskningsresorna gjorde Sten Berman till Japan och då kan man ju fundera varför han inte valde Nikon till exempel. Han var ju där. Men så är det när man är influencer som det heter numera och har ett avtal.
   Däremot, inväntas nu ett paket från Sapporo, med mellanlandning i Nagoya ( vad får man inte reda på i mailen som duggar in i boxen) en Nikon F Photomic, silver, inte svart. Svarta kameror nöts på ett mycket snyggare sätt men den jag hade en gång i tiden var också silver och någon måtta på fåfängan får det faktiskt vara. Jag sålde min F och en massa andra grejer när planen med livet fick en törn och kontanter blev en viktig bit i pusslet.
   Jag föredrar egentligen det digitala fotoarbetet men en fot i det analoga, nja på nåt sätt ändå. Det blir liksom komplett.

Idag gatufotografi. Fuji Xpro2 33/1.4 en bra kombo. Så kan jag ju bara inte låta bli en sväng i Silver Efex och en vässad Tri-X simulering.

Entropi och redundans och nånstans däremellan.

Hade jag tänkt skriva lite om men insåg snart att det har jag redan gjort: https://www.fotosidan.se/blogs/omvantperspektiv/bra-och-daliga-bilder-om-entropi.htm . Återanvändning liksom.

Men, det här med vad man kan läsa ut ur en bild. Hur mycket privat kontext behövs för att förstå och hur mycket sånt behövs för att krydda en bild med just det där som suger in blicken i den. Vad är det som gör bild så intressant? Bildens berättelse, för utan en berättelse behövs det väldigt mycket komposition för att kompensera. Bildens tekniska egenskaper. Ja, kanske men räcker det? Visst, en fotograf kan se det tekniska och nicka gillande, kanske mer i självbekräftelse än verkligt gillande. Så funkar vi. Och bild är ett språk och vi läser bilden vare sig vi vill eller inte. Även till synes mycket enkla bilder kan innehålla mycket information. En trafikskylt till exempel.
   Och det är nog där nånstans som oviljan att analysera bilder har sitt ursprung. Att plocka sönder upplevelsen för att ta reda å vad det egentligen var som vi byggde upplevelsen på. Och som Bo Bergström skriver i boken Bild och budskap, att analysera bild kan vara som  att själv reparera  en trasig gräsklippare och när man sedan skruvar ihop den igen ihop har man ett antal delar kvar. Vem vill det? 

(Bilden ovan, ett exempel på en bild som ligger åt det redundanta hållet, med rätt få konnotationer, utan dramatik, en bild som bara är det den är om uttrycket förstås. Man kan gå in i bilden från flera håll. Kyrktrappan Cattedrale di Santa Maria Assunta, Reggio Emilia.)

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.