Tour de France 2018

Hur det började. Vi tog tåget till Köpenhamn och vidare mot Hamburg-Offenburg-Strassbourg-Paris. Vi gjorde en resa. Att resa med tåg är att se ut över förbipasserande landskap. Att läsa en bok. Att fundera och slumra lite grann. Att möta människor i kupéer. Att byta tåg på stationer och känna kontinenten i fotsulorna.

(Vad gör man av ett antal bilder? Rätt många. Bortsett från den obligatoriska rensningen och papperskorgen. Det som blir över. Ska det bli en berättelse och hur ska den i så fall berättas? Vart vill jag komma? Hur skapar man en berättelse som har något av allmängiltighet? Vilket språk ska jag använda?)

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)

September. Oskärpans år 2018.

En New York-bild. Den här bilden kvalar inte in i GFs top ten. Därtill är den för oskarp, saknar knorr, saknar interaktion mellan människor och miljö och dessutom fel brännvidd.

Ikväll ser jag Bergmans Vargtimmen. Ett genialiskt anslag-förtexter som så tydligt visar det att Bergman gör film. Gestaltar. Han inbjuder till film. Det är ingen illusion. Det är film. Berättande. Och Sven Nyqvists eminenta foto. Och. Drömsekvenserna som görs i ett som man säger, liksom på hårt papper. Lite pressad tri-x på hårt papper. Det är snyggt och genomtänkt och stämmer förmodligen mycket väl till den tidens bildtänk.

(Och ovanstående bild har som sagt inget som helst med Bergman att göra. Fast jag gillar den, på nåt sätt.)

En stund på biblioteket

Idag är jag i människobyn och passar på att gå till biblioteket för att rösta. Och slås av tanken att biblioteket, demokratins ”tempel” lämpar sig alldeles utmärkt för det. Folkbiblioteken är verkligen jämlikhetens och toleransen nav. Man kan bli högtidlig för mindre.
Efter att tjänat demokratin med min röst slår jag mig ner i en fotölj med ett par kilo Lee Friedlander. Och slås av att mycket av hans bilder som faller in i gatufotografiets härad har en, åtminstone i de tidigare bilderna, nästan kalejdoskopisk känsla. Fragmenterade där bildplanet är nedbrutet till mindre beståndsdelar. Det blir som bilder, händelser i det stora sammanhanget. Ofta förekommer speglar och spegelbilder, ofta TV-skärmar eller andra bilder. Det är mycket kommunikation i bilderna. Saker som samtalar. Och bilder som samtalar.

( En annan sak i sammanhanget är att Friedlanders bilder, och många andra fotografers bilder från den tiden inte går att åstadkomma längre. Det handlar inte om teknik, utan mera den tid som bilderna skildrar. Amerikanska bilder före Martin Luther King, före Rosa Parks, före Malcolm X. Nån som såg ”I´m not your negro”, en mycket bra dokumentär. Fanns på SVTplay tills för några dagar sedan. Det finns många dimensioner i historien.
Fuji xpro1, 23mm lite pyssel i CR.)

funderingar

Robert Frank. En fin film om en fin fotograf. The Americans är väl fotoboken nummer ett. Men jag tycker att hans Parisbilder håller en klass för sig. Åtminstone en del. Sen skänkte filmen mig dessutom en musikalisk ”omläsning”. The Kills: What NewYork used to be, från albumet Midnight Boom. Mer om filmen. Den är klippt på ett lite udda sätt, ganska snabbt och i ett eget tempo som inte alltid följer den upplästa berättelsens rytm. Det blir som två taktarter som samsas, en 4/4 som samsas med en 7/8 delar. Som en bildversion av en Lasse Hollmer-låts takt,tänker jag då.
Sen slår det mig att  många bilder inte kan göras längre. Jag är helt övertygad om att den tidens fotografer också plåtade i nuet, men det  är inte det jag tänker på. Det är nåt annat som finns i deras bilder. Ja, naturligtvis, en annan teknik, andra kameror och objektiv och därmed också ett annat förhållningssätt till ljuskänslighet, till korn, till framkallning och processer. Men det är väl inte så konstigt att förstå för de som är uppvuxna i det analoga fotosammanhanget. ( Varför säger vi analogt foto?)
Det verkar som om det fanns ett annat förhållningssätt till vad skärpa är. ( Robert Frank säger en bit in i filmen på frågan om vad som krävs för en bra bild. Den ska vara skarp, och sen ett lite grann underfundigt leende.) Ja, visst levererar ett Leitzobjektiv skärpa, men jämför med vad dagens kameror kan prestera...och här blir det ingen utgjutelse i teknikaliteter.
Sen är det där...Robert Frank är en fotograf som har en berättelse. Och apropos det jag skrivit tidigare om gatufoto här i bloggen. Detta att det finns en berättelse i bilden, bilderna. Och att man känner att fotografen har något att säga. Att det finns en undertext.

Dagens bilder har inget som helst med Robert Frank att göra. Utomhus, horisontellt regn, kulingen vrålar över  Östersjön, bortanför horisonten är Balticum, en kallfrontsåska spräcker himlen. Inne, lokalbefolkningen firar Valborg, dans, ett tjugofemmanna blåsband, servering och man tar om hand. Om varandra. Och man önskar att vore det så i resten av världen också.