Nyår 2015. Duplex.

Precis efter nyår 2015 "kärleksbombades" moskén i Uppsala efter ett attentat, guskelov dessbättre misslyckat och moskén, en gång känd som Europas nordligaste står kvar. Det är en byggnad som smälter in i den omgivande arkitekturen, finns nån slags lätthet i den. Det är så klart en del prefabricerat i bygget men det är det i omgivningen också.  Jag har ingen riktigt bra bild på den, en där minaretens halvmåne kompar med den riktiga morgonstjärnan Venus på himlen vore kul att ha. Men man bör väl inte vänta för länge  med tanke på vad som förs fram i talarstolar.

(Pysslar lite grann med att hitta nåt som skulle kunna påminna om de varmtonade silverrika fotopappren från en annan tid. Duplex (duotone) kan vara en metod. Men till vilka inställningar, färgton och kurva i den kompletterande färgtonen är det nog en bit att gå. Finns väl en färdig plug-in för sånt ute på nätet. Lite underhållande är det dock att pyssla själv. D800 24-70 2.8 säger metadata.)

Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)

Dykning i mappar, magasin och negativpärmar

Vem har inte upplevt det. I jakten efter någon relativt nytagen bild som så att säga slunkit förbi metadatasystem, mappstrukturer, en förmodad noggranhet som kommer på skam.  Då är det mycket lätt att sakta sjunka ner i bildernas bottensediment. Bortglömdheten. Och irra bort sig i historien. Bilden fri för tolkning och vidare läsning.

Om oron över ett bistrare kulturklimat då  kanske den här länken kan vara något:  https://www.vk.se/2023-11-17/konst-kan-val-inte-vara-verklighet-c37a6

Trevlig helg

(bild: Nikon F 28/3.5  Ectachrome. Cindy Crawford. Okänd äldre dam. Gottsunda centrum.)

Last Night in Sweden, ett politiskt fotografi.

Bokförlaget Max Ström gav för snart sex år sedan ut boken Last Night in Sweden med bilder från en vecka Sverige. Förord och inledning av Henrik Berggren. Bakgrunden var väl ett uttalande av Donald Trump, See what´s happening i Sweden last night. Och sanningen var väl att just den kvällen hände inget särskilt annat än livet som har sin gång ( och en delfinal i Mello).
   Det är mycket bra bilder i boken, tidstypiska och naturligt nog daterade. Det är långt ifrån de privata bilderna som kliver ut i publiceringens strålkastarljus. Mer  ett dokumentärt  foto med namn som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson, Jeppe Wikström bakom kamerorna för att nämna några. Tillit är ett ord och begrepp som ligger som en klangbotten i både ord som i bild.
Om man vill ha tekniska synpunkter på fotografiet är det kanske att digitalt färgfoto i den här publikationen så tydligt visar att så är det nu. Det finns inga referenser till en tidigare analog bildvärld. Nu ska det sägas att det är inte det första exemplet på att så är det nu. Men det syns. Inte minst genom nattliga bilder där ett högt iso krävs, något som tidigare var om inte en omöjlighet men som satte sina spår. Och det är också ett tydligt, månne daterat berättarspråk.

Politiskt foto? Politisk fotobok? Ja på bägge. (Jorå, och det finns en politisk gliring nånstans i bokens text.)

Bild: Sverige i juli 2023. Fuji Xpro2 23mm

Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)