Gotländskt mellanspel

Fyra fem dagar på Gotland runt Valborg har blivit en vana på gränsen till tradition. I sällskap med goda vänner, ett gott bord och diskussioner och samtal om högt och lågt, inte sällan uppiggande livfulla.
Men det blir också tillfällen till både natur och fotografi (och en och annan skådad fågel).

Jag passade på att testa en adapter som gör det möjligt att använda ett gammalt Nikkor 105/2,5 från tidigt sjuttiotal på en Fujifilm Xpro1. Och, jo det fungerar. Det är såklart ingen blixtsnabb combo. Men ett hyfsat resultat om än inte på topp vad gäller skärpa (fotografens darr på hand oräknat), färgtrohet och en del annat. Med omräkningsfaktorn blir det en brännvidd runt cirka  160 mm vilket knappast är något att jubla över om man vill ta bild på fåglar och slikt. Men jag uppfattar det som att brännvidden ligger ganska nära vad ögat uppfattar på avstånd, i den fokuserade delen av synfältet. Och med lite beskärning så förstärks detta ytterligare. Skulle man dra det här lite längre kan man kanske hävda att såna här brännvidder i vissa sammanhang kan lämpa sig bra för "spegelbilder" (bilder där betraktaren upplever en  stor egen närvaro).
Det är rätt mycket ejder och massor med vitkindade gäss, man kan undra om det inte är en nära nog invasiv art. Plus lite annat som flyger. Verkar som om det var just i går ortolansparven dök upp.

För övrigt anser jag att nazistiska organisationer i Sverige bör förbjudas.

Ettan DN söndag

Idag är det första vårdagen på riktigt. En kylig sydost från fjärden drar med sig alfågelsången in över land. Rödhaken blandar sig i och en hackspett drar några trumvirvlar nånstans. I kväll drar kanske morkullan för första gången över taknocken. Och se där, en citronfjäril, årets första. Den ska bringa lycka med sig heter det.
Och så är det den där bilden på ettan i DN i går. Som skaver. Lotta Härdelins bild på en liten kille som heter Mohammad. Bortsett från att jag som oftast pendlar mellan  nånslags förtvivlan över sakernas tillstånd, och en heligt uppriktig ilska över sakernas tillstånd när jag möter såna här bilder, så vaknar också tankar; hur gör man nu då?
Hur får man hem dem? Det är kanske inte så svårt, men vad händer i så fall då? Finns det föräldrar eller släktingar som klarar att hantera fem troligen traumatiserade barn? Jo, det finns nog, med lite hjälp. Finns det fosterfamiljer som på kortast möjliga varsel kan ta hand om en syskonskara? Jo, det är inte omöjligt, med lite hjälp. Finns det överhuvudtaget ett civilsamhälle som med tjugofyra timmars varsel kan mobilisera ett mottagande? Ja. Det finns det. Med lite hjälp. Det blir kanske inte alltid rätt på en gång, men i alla fall, det går och fixa. Vågar jag tro.

En nötskrika mindre i världen. Våren är inte bara pånyttfödelse.

Om samvete, ovanligt lite kondensstrimmor och gammal film.

För ett par år sedan bestämde jag att nu är det flygfärdigt. Anledningen heter Alvar-Thilda-Sixten-Idde-Loa-hedda-Nils. Jag tänker gå till deras familjehistoria som en farfar/morfar som åtminstone gjorde lite grann för att underlätta deras tillvaro. När de i sina medelålderskarriärer har att arbeta med problem som min och tidigare generationer har ställt till med. Vad gäller flyget tänker jag att det var kul så länge det varade. Jag tänker också att det huvudsakligen vegetariska köket är godare, och är en roligare utmaning i köket. Och lite annat. Jag väljer att lita på 97 procent av forskarsamhället i miljö och klimatfrågor. (Oavsett vilken fråga som dyker upp brukar det alltid landa vid att två tre procent av forskarna har en avvikande mening. Inte helt klarlagt varför.) Och jag hejar på alla Gretor och de massor av unga människor som tar till det fredliga vapnet som står dem till buds, nämligen strejk och protest. 
Och idag syns inga kondensstrimmor. Men det är förstås inte takeoff- landing på Arlanda vid tiden för denna bild. Det mörka nertill på bilden är en bit av rikets bästa åkermarker. Med högsta bonitet. Där är det dumt att bygga köplador och lägga asfalt. Vrider man blicken 90 grader vänster ser man förskräckelsen. 
Idag prövar jag åter ett nyköpt, begagnat Fuji 23/ 1.4 och det är väl inte riktigt den här typen av motiv det objektivet är ägnat, åtminstone inte i min arsenal. Men det är ett trevligt objektiv som jag förväntar mig mycket nöje av. Och när jag sitter framför datorn och bearbetar den här bilden så kommer jag osökt att tänka på den där svartvita diafilmen Agfa Diadirect. Nån annan som minns den?
Och så ser jag vårens första trana. På väg norrut. Men den blir det ingen bild på. Med ett 23mm.

Året på ön

Det är som om året tar sin början i de veckorna då isarna ruttnar. Slutet av februari. Vi är ett par veckor tidiga här ute i skärgårn. Kniporna knorpar i lävikarna. Det milda eftermiddagsljuset ligger som en hinna över tillvaron. Man tar sig tid till att stanna och känna värmen. 
Gunnar Brusewitz har skrivit om det där på ett sällsynt fint sätt i Vårdagbok. Men vem läser Gunnar Brusewitz nu för tiden?
Och det är nu det börjar.

Livets gång

Så nås man av dödsbud och begravningarna radar upp sig. Så kommer ”sjuan”, en liten krabat på tre och ett halvt kilo. Ny i världen.  Ibland stannar tidens gång för en litet, litet ögonblick.