Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

Sommartankar vid vattnet.

Man borde kanske bara njuta stilla på kvällsbryggan och låta tankarna vila. Men havsytan är en svårhanterlig referens, något som de flesta klimatforskare verkar vara överens om. Dels är den ytterligt elastisk, och dess elasticitet påverkas av ett flertal faktorer. Detta känner forskningen till och tar med i beräkningen. Alltså inte bara det att isar smälter, utan även de allra kortaste periodiska cyklerna som kallas tidvatten till de längre cyklerna som har med den naturligt skiftande variansen i jordytans temperatur. Däremellan finns så klart all den varians som skiftande väder och väder fenomen ställer till med. Till råga på allt tar varmt vatten mer plats än kallt. Så när isarna smälter blir vattnet kallare och tar därmed mindre plats tills det blir varmare och tar mer plats. Och att varm luft binder mer vatten än kall luft. Så ökar temperaturen i atmosfären binder den mer vatten som annars skulle hamna i havet vars yta i så fall skulle stiga. Och att luft och vattenströmmar stökar till beräkningarna. Allt detta är känt av forskningen och kommer inte som nån direkt nyhet. Det finns helt enkelt enorma mängder mätdata över detta. Havsytan må se platt ut, men globalt sett varierar den högst väsentligt. Ungefär så fick jag och ett nittiotal gymnasister det berättat för oss under en föreläsning i en av min dåvarande arbetsplats anordnade naturvetarveckor.

98 procent av forskarvärlden känner till detta. Man utgår alltså ifrån och gör beräkningarna utifrån dessa naturliga variationer. Men det finns något som avviker. Den stora höjningen av koldioxid i atmosfären, mätdata som visar på en förhöjd temperatur och det i förhållande till uttaget av fossilt kol.

Klimatförnekare eller klimatskeptiker, bägge titlarna klingar lite fel, behöver man nog, i stället för att hävda den naturliga variationens allenarådande i stället sikta in sig på att förklara de tre kurvornas samstämmighet. Och visst är det lite lustigt att de ofta på ett lite grötmyndigt (vilket härligt ord)  minsann hävdar är klimat är komplicerade saker, lille vän. I stället för att ta ungdomens oro på allvar.  

Det kan också vara passligt att försöka ge en vettig förklaring till varför cirka två procent av forskarvärlden inte håller med. En god vän, professor emeritus som tråkigt nog gick bort rätt nyligen hade en insiktsfull förklaring, och kanske delvis självupplevd. De flesta av de två procenten är emeriti. De flesta har och brinner fortfarande för sin forskning i synnerhet och för forskning i allmänhet. De är förvisso engagerade men har av ålder och tid hamnat utanför banan. De får helt enkelt vara inte med längre. Och om motvallsåsikterna beror på personlig bitterhet, eller oavslutade forskningsprojekt lät min vän vara osagt. Nåt ligger det i det i varje fall.

För varför ska vi i vår generation, vi geronter som vandrar i tredje akten läxa upp våra barn. Vi har helt enkelt slutat vandra på jorden när de problem som våra barn ska ta hand om är i full gång. Vi har helt enkelt vare sig rätt eller makt att forma den sorts framtid som våra barn ska leva i. Klimatproblemet är helt enkelt inte vår fråga, annat än att vi ska se till att lämna över det bästa arvet till våra barn. Och ber de då om en drägligare klimatvärld så ska vi lyssna på dem och göra vad vi kan. Eller ska vi spela bort deras arvslott?

Nytt i spenaten

Det är dags nu för Rosa Alba att göra entré. Vit, skör, fragil och står sig i bästa fall några dagar. I år tog hon stryk redan innan blomning av ett intensivt regnande, 38 mm enligt de som mäter här ute på ön. Idag är det besök av en guldbagge. Som obekymrat klänger om kring och gluffar i sig frömjöl och andra godsaker. Ja hen rumsterar verkligen omkring. Noterbart är att hen har en liten rosa tunga om man får kall den för så. Lite gulligt på nåt sätt och nåt jag aldrig sett förut. Men här syns den. En liten pussmun . Finns säkert någon entomolog som har en invändning om detta.

Överlevnadsstrategi

Läste nånstans att många träd och växter blev stressade under förra årets torka. De "tänkte" helt enkelt; ok är det dags att dö nu. Vad gör jag? Jo. Sätt massor med frön. Och för det behövs en riklig blomning. Nu jobbar visserligen oxeln ihop med all sköns bin, humlor och andra pollinatörer. Det är ett veritabelt teamwork, så alla måste vara med på tåget. Lite riskabelt är det här ute i den pågående evolutionen. Men vackert är det med skyar av oxelblomsmolntussar. Fast det tänker nog inte oxeln. I den mån den överhuvudtaget tänker.

Vad aklejorna på IngMaris äng tänker har jag heller ingen aning om. Men nog är det så att en del blommor förtjänar lite oskärpa. Precis som ett porträtt ibland mår bra av lite oskärpa. Lite kort skärpedjup, så där. Lite mjukhet i efterbehandlingen. Inte den vanliga s-kurvan utan man plockar in en nod till i kurvan så att skuggdagrarna mjukas upp lite. Och en aningens, aning klarhet som jag parerar med en pytteliten mättnadssänkning. Ungefär så.
I morgon har nog min Rosa Alba satt igång också. Eller min och min. Den lever väl sitt eget fria liv.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.