Therese Le Prat

Vi besöker Pont Aven i Bretagne, kanske mest känd för kopplingen till Paul Gauguin, expressionismen och det som kom att bli Pont Aven-skolan, en lös sammanslutning av unga konstnärer i impressionismens efterdyningar. Här ser vi en intressant utställning med franska kvinnliga konstnärer som under nittonhundratalet far ut i världen, läs den franska delen av världen. Frankrike som kolonialmakt. Nordafrika, Västafrika, Bortre Orienten-Fjärran Östern vilket som, eller Indokina om man så hellre vill.
 Det i mina ögon intressanta är att de kvinnliga målarna som utställningen beskriver på ett naturligt och självklart sätt uttrycker sig i tidens formspråk allt från expressionistiskt via naturalism till ett bildmässigt uttryck a la Matisse. Men. Ingenstans kan man hitta ett uttryck för kolonialt översitteri, snarare ett oförställt intresse och nyfikenhet inför människor och miljö. Så klart fortfarande med den tidens koloniala glasögon. Många bilder föreställer kvinnor i olika situationer, och det kan vara en privat läsning, men finns det inte nån slags feministisk systerlig blick i många av verken.
   Men så var det hon den där Therese Le Prat som är representerad med  en serie fotografier. Och bland bilderna som är en aning daterade dyker det upp ett porträtt som både i utsnitt, teknik ( Man anar en hyfsat snabb exponeringstid, kort skärpedjup, en inte alltför mjuk kopiering) ger den där eftersträvansvärda tidlösheten. Therese Le Prat vill jag veta mer om. (Nätet har inte mycket om henne men hon specialiserade sig tydligen senare på porträtt, inte sällan med lite kreativa tillägg.)

6 sept /Saint Thermac /Bodëlain Bretagne.

Båtliv 2 och lite tankar kring miljön.

Som sagt, båtskrället är kört för upptagning på varvet. Upptagning, avspolning av diverse grönsaker i botten, professionellt genomförd vinterkonservering av motor. Sen hämtar jag på båtkärran och ställer upp på hemmaplan. Och sover rätt lugnt.
  Hur mycket fossilt gick det åt i år? Knappt trettio liter. Och det hänger en hyfsat miljövänlig fyrtaktare i aktern på ett skrov som är snart femtio år gammalt. (Sen paddlas det en hel del kanot och seglas lite jolle däremellan. Men det är klart, det blir så klart  en och annan bilfärd. Men å andra sidan väldigt få under vinterhalvåret. Är vi en belastning för miljön? Ja det är vi nog. Blott det att vi lever i det bästa av hörnen i den bästa av tider räcker. Men vi lever ändå hyfsat klimaträtt. Vi jobbar på det. Vi gör medvetna val med en viss eftertanke. Vi flyger inte, vi äter rött kött en gång i halvåret. Går, cyklar så mycket som möjligt och försöker i görligaste mån leva klimatsmart, väl medvetna om att hälften av jordens befolkning redan gör det och har gjort det i långa tider. Vi säger inte att IPPC har fel. Vi tar det inte heller som en intäkt för att få  leva konsumtionsgott.
   Och om fotografi, digitalt för det mesta, men Nikon F photomic jobbar på. (och här kommer jag nog, när sommarens rullar är framkallade, med eller utan kaffenol, göra en utvärdering. En får se vad det blir.)

Båtliv

Häromdagen körde jag båten till varv. Lite tidigt, minst en månad, men blir borta från ön ett antal veckor. Och då kan gärna båten stå på land. Man kan plocka svamp i stället. Jodå, det blev en del kantarell också, men inte på den här bilden. Bilder som är till för minnet, för självbilden, dokumenterande eller, ja vadå? Vad har vi bilder till för egentligen.
   Men nu tar vi tåget ut i Europa. Till vännerna i Paris och Frankrike. Den stora ”franska familjen” som har utökats med en sällsynt söt liten flicka (Föddes i natt. Bild kom en timme senare. Så går det till nuförtiden. Rätt fantastiskt och en dimension av fotografiet som vi fotografipurister inte alltid uppskattat fullt ut.)

Men funderade lite på det där med båtliv. Om det tidigare livet med båtar av trä. Det finns FB-grupper där man älskar båtar av trä. Och det gör jag också. Men att jag ägt båt av trä i över trettio år handlade mer om ekonomi. Trä var inte så dyrt.
   Nu är trä i bland sällsynt exklusivt. Och dyrt. Eller också billigt, ja ni förstår, ungefär som valet mellan en Leica eller en Praktica. 

Om foto och konst och professionalism.

 Inte sällan hamnar jag i samtal som snabbt blir animerade om huruvida fotografi är konst eller inte, vilket är en smula märkligt i början av 2020-talet. Foto som konst har varit vedertaget sen artonhundratalets piktorialistiska försök att efterlikna det hett eftertraktade stafflimåleriets position i det kulturella solskenet. Det är märkligt och kanske mer av ett bevis över att vetskap och kunskap om bildspråk, läs konsthistoria, inte är prio ett vare sig i det allmänna medvetandet som i svensk skola och undervisning.
  Men jag tror mig hittat ett spår, visserligen tunnt men med en viss betryggande sannolikhet; man blandar alltför ofta ihop begreppet konst med vilket material man väljer att uttrycka sig i. Produkt eller vad man har att berätta om. För naturligtvis kan man berätta om samma sak med akvarell, oljemåleri eller fotografi. Naturligtvis kommer materialets inbyggda konnotationer stöka till det lite grann i läsningen. Vi lever fortfarande i adertonhundratalets värderingsnormer. Men ändå.

Du fotograferar. Men vad är din berättelse? Du målar med oljefärger på duk. Men vad vill du säga?

Ett av bildhistoriens eviga motiv; Memento Mori, minns att du är dödlig. Som här i "skelettkyrkan" Sedlec Kostnice Ossuary i Kutna Hora, Tjeckien. Eller den här Nicolas Poussins”Et in arcadia ego”. Gör om den till fotografi den som kan. Nä, även om Poussin hade haft en kamera i näven hade han nog inte riktigt fått till det. (Kanske nåt i Gustaf Rejlanders anda men knappast som ett renodlat i ögonblicket skapat fotografi.) 

Tio år tidigare. En medialärare tar igen sig på ett personalmingel. Någon, oklart vem tar bilden med min Fuji X10 som just den kvällen tjänstgör. Bilden som dokumentär eller snarare något av ett kom ihåg, även om fotografisituationen kanske mer handlade om ett ” kul att trycka på knappen”. Bilden som en tillfällighetens nyck. Som Susan Sontag i ”about photography”. Om bilden ”ett medium som blivit så vardagligt att vi inte längre märker hur det påverkar oss" 

Och det där med att allt kött blir hö. Konsten är impregnerad med de eviga frågorna så även om motivet är en vas med blommor. Stilleben eller nature morte. Kanske, till och med, även stundens selfie är ett uttryck för ”et in arcadia ego”.

Om gammalt svartvitt

Gamla svartvita filmer, som den här,Hamnstad, Ingmar Bergman är nåt jag gillar starkt. Kanske för replikerna, ett annat språk, en annan satsmelodi (men jag förvånas över att det talas väldigt lite göteborgska) inte minst för fotot, där var och varannan bildruta är uttänkt vad gäller ljussättning. Den här rullen med Gunnar Fischer som filmfotograf.
   Storyn må vara tunn, regin nog snäppet bättre och skådespeleriet tidstypiskt. Men det svartvita hanterandet av ljus och skuggor, där finns det en hel del, även för en stillbildsfotograf att lära.

Nu undrar du, vän av ordning vad den här miserabla bilden har att göra i det här sammanhanget. Men filmen Hamnstad kastade mig tillbaks i en historia om släkt och familj i Majorna Göteborg. Om sjömansänkor och Wilhelm Lundgrens stiftelse, barn och vad som hände sen. (Bilden tog jag för några år sedan uppe vid Masthuggskyrkan och syftet och tanken var just det diffusa. I sökandet efter en historia. Kanske lite grann Marcel Proust; À la recherche du temps perdu. Svårigheten i att bilden inte alltid är sanningsvittnet. Som att bilden rör till det. När bilderna saknas och man får efterkonstruera. Går det ens att publicera en sån här text, en sån här bild? Jag vet uppriktigt sagt inte, men efter att ha tillbringat en längre tid i en miljö av vackra bilder (där svan på lugnt vatten allt som oftast är en bärande ingrediens) känns det som om inte annat än just provokativt.