Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.

Tankar i vardagen

Fjärden ligger blank.

190514
Idag, en kylig dag med antwerpenblå himmel. Jag springer min runda på morgonen. Sköter vardagsbestyren. Bygger lite på växthuset. Och är man vänsterhänt så är man. Man får improvisera där hjärnhalvorna inte är riktigt synkroniserade. Tänka till och improvisera. Hittills har det funnits marginaler....
Morkullan drar över taknocken och har fått sällskap av horsgöken, himmelsgeten. Eller enkelbeckasinen som horsar nånstans bortåt. Det finns en och annan våtmark som kan intressera en vadare en bit upp och in i skogen. 
Annars är halv måne. Trastarna jobbar på sitt gemensamma Tubular Bells. Det är bara tjäderklockan, rödhaken som stör lite grann. Först uppe, sist i säng.
I natt hör jag fortfarande alfågelsång utifrån fjärden. Men snart är det också över. Nu är gullvivetid.Det är lugnt på ön. Entreprenörerna, snickarna, fixarna äger ön med sina vita skåpbilar. Vi som bara är här är i absolut minoritet.

190520
Kommer ut i kvällningen efter några dar i stan. Möten, lite social verksamhet. Ytterligare en begravning. Tvätta och göra ärenden. Känns det igen?
Det är som alltid påtagligt svalare här ute så här på vårarna. Men trastarnas kör, Tubular Bells ringer oförtröttligt. Och mörkret vill inte riktigt ta övertaget.
Båten ska göras i ordning och i sjön. En armé av plantor ska sättas. Lite växthusbygge hinns nog också med.
Och såg jag inte en blå kärrhök vid Penningby. Och en ensam trana på fälten vid 77an där man passerat avtaget till Östuna. Jo, så är det. Ständig blick för fåglar. ( Tubular Bells, en midsommaraftonskväll för mycket länge sedan gick jag ut i skogen och hörde trastarna. Som en unison klang. Det blev lite som Mike Oldfields "Tubular Bells". Så är det också förklarat.)

Funderar runt en text. Om betraktaren, mottagaren- the receiver. Om avkodningen och vad som händer sedan. Tankar som kan vara provokativa i ett sändarkontext.

Sändare filter och brus. Mottagare, återkoppling. Kommunikationsmodellen. Och i den, avkodning, denotationer, konnotationer, privat kontext, allmän kontext. Och så vidare. Behöver man ens fundera på sånt. Är det inte bara att ta sin bild? God enough. Nja, med vetskapen om att den fysiska bilden, det som finns mellan sändare och mottagare är så att säga ickeexisterande. Bilden finns hos sändaren och blir något när mottagaren kommer in.
Detta kan så klart ifrågasättas. Särskilt när det gäller de där fotografens egna favoritbilder. De bilderna som trots publicering inte behöver nå sin mottagare. De är nog som de är. Fotografens egna juveler.

På sånt kan man fundera en afton i maj. I aftonens förlåtande ljus.

Vernissage för "Konsten att delta".

Så var det vernissage för "Konsten att delta" på Enköpings konsthall. Här är Awnis bilder.

 Awni Mohamad (född 1981) är journalist och fotograf, född i Syrien, idag bosatt i Enköping. Han
är utbildad vid Institutet för fotografi i Damaskus. Awni har arbetat som journalist och fotograf
på olika tidningar och tv-produktioner i Syrien där han bland annat bevakat kulturella
evenemang, politiska händelser och kriget. Han undervisar i fotografi och klassisk gitarr.
År 2010 vann han fotopriset ”Universal Press Council”.
Jag är en slags mentor eller kontakt in i det svenska konstlivet. Vårt samarbete är ömsesidigt. Jag får till exempel veta en hel del om Syrien och hur man tar sig därifrån. Och en del annat.

Och här hänger jag med några bilder.  En serie teckningar "Formlära" – en liten och försynt dialog med konstnären Torsten Renqvist (1924-2007).

och God Jul föresten!

(Konsten att delta är ett nationellt projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare (nyanlända och de som varit en längre tid i landet) att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. Det öppnar även för att det regionala kulturlivet ska kunna ta del av de interkulturella nätverk som utlandsfödda bild- och formskapare kan bidra med.  Konsten att delta är uppbyggt som ett ”mentorskapsprogram” och drivs av Konstnärernas Riksorganisation i samarbete med Svenska Tecknare, Illustratörcentrum, Svenska Fotografers Förbund och KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) m.fl.

Utställningen pågår till 20/1. Männen i förgrunden är anonyma besökare som får agera staffage.)

Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?