Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

Några dagar på baksidan

Eller hur man nu väljer att se det. En vecka i Grebbestad hör till sommaren. Med utflykter, goda vänner och en eller annan god middag på verandan. Det goda livet. Det där som man önskar att alla borde få ha...
Några djupare tankar om den fotografiska bilden dyker kanske inte upp. Men några dagar av insamlande av intryck. Kameran som skissblock. Skissblocket. Idéer. Försök. Tankar. Det är liksom låt kameran gå. Knäpp på bara. Nåt användbart dyker kanske upp. Nån tanke uppstår kanske. Om man är receptiv. Som inte är så lätt att vara alla gånger. Som Saul Leiter till exempel. Han var nog sällsynt receptiv. En fotograf jag återkommer till då och då. Lite granna ouppnåelig men samtidigt en tröst i försöken att hitta nåt som kanske håller.
Bilden direkt ur en Iphone. Därav en lutande horisont. Och lite annat. Till exempel att jag glömde ta med mig en speciell sladd. Att min Wifi-överföring mellan kamera och padda inte vill fungera som den ska. Och lite andra tillkortakommanden hos såväl teknik som  brukare. Sånt som krånglar till det. ( Men vaxdukshäftet, anteckningsblocket fungerar som det ska.)

Slutet på juli

Det är något speciellt med slutet på juli eller som nu, början på augusti. Det är som om sommaren rinner ut. Fast, jag vet ju att sommaren är hela augusti och en bra bit in i september här ute i skärgården. Och oktober är min aning av höst. Jag flyttar nog in till stan och civilisation nån gång i november. Coronan hjälper till att förhala.
Sitter på verandan. Ateljéverandan. Regnet kom punktligt klockan 16.00. Här kan man skriva. Skissa. Och få till ett eller annat tecknat eller målat. Eller redigera en eller annan bild. Om jag nöjer mig med min laptop eller ipad. Det går för det mesta om det nu inte gäller lite kinkigare färgarbeten. Fast så mycket sådant görs inte nu. Bildlivet är ett semester och fritidsprojekt. Åtminstone ett par månader framåt.
( Den här bilden fotograferad med den lilla lynniga Fuji X10 uppvisar tydliga brister i kontrast. Och det låter sig inte avhjälpas ens med den mest omilda behandlingen i PS. Jodå, de finns en möjlighet men jag avstår i nån slags omsorg om den ursprungliga bildens intention.)

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4)