En önskan i gatufotots värld

Nåt jag tycker är kul är när fotografer lämnar comfort zone, och de där lite överenskomna. Oavsett om det gäller handhavandet av kameror och objektivval, eller förhållningssättet till vad som kan tänkas var rätt eller fel. För visst ser man en och annan gatufotograf som faktiskt tar genren ett par trappsteg uppåt, eller hur? Jag har tittat runt lite i flödet och jag tror att många av dem arbetar lite grann utifrån något av de här recepten. Och varför inte prova själv.
1. Skruva på en 24mm eller kanske ännu kortare och ge er in i flocken. Plåta så att säga inifrån och ut. 2.  Använd 50 mm eller rent av lite längre. Beskär till en ännu lite längre brännvidd. Låt beskärningsramen vandra runt i bilden och se om det går att hitta något intressant i bildytan-formatet på det sättet. 3. Försök att tänka bort komposition som den primära tanken bakom bilden. Undersök i stället händelser. Vad händer i bilden? Vilken känsla dyker upp i maggropen? Därefter kan man möjligen börja tänka i kompositionstankar. Det är antagligen ungefär som att skriva lyrik. Man börjar med känslan, innehållet, berättelsen. Versmåttet, formen,  kommer långt senare. Och en limerickfantom har kanske glädje av att skriva en haiku (eller tvärtom).

Det är bra att  ifrågasätta sina metoder. Och det gäller för övrigt inte bara gatufotografer. Tanken är nog möjlig att applicera för de flesta fotografer oavsett favoritgenre.

(Första bilden i en tanke, ett möjligt projekt, som kanske kan bli nåt. Ett centralt beläget bostads och affärshus i staden som nu ska rivas. Gissa vad det ska bli i stället? Men ett åttiotal billiga hyresrätter, en kvarterskrog som funnits sen evigheter tillbaka, lite småbutiker, en välsorterad livsmedelsbutik med allt vad det orientaliska köket kräver, försvann. Fuji X10 som jag efter snart tio år allt oftare stoppar i fickan. Min mobil presterar nog bättre men saknar den fotografiska ergonomin.)

Var det bättre förr?

Kan man så klart fundera över. I brist på annat. Jag skulle vilja påstå att det var inte bättre förr, det var inte ens bra. Men i mycket väldigt annorlunda. Väldigt mycket var sämre. Det beror så klart på vilken tidshorisont man har men man behöver inte lägga den så många årtionden bakåt för att snabbt konstatera att så är fallet. Då protesterar säkert många eftersom det alltid var bättre förr. Om vi bortser från sånt som den medicinska kunskapen och sjukvård. Att vi numera slipper ett antal epidemiska sjukdomar, covid 19 ännu inte inkluderad. Att arbetarskyddet är väsentligt stärkt. Att barnolyckor med dödlig utgång eller livslånga handikapp har minskat rejält.  Samma sak med trafikolyckor. Att hälsan generellt har blivit mycket bättre. Att statarsystemet försvann, men då får man lägga tidshorisonten väldigt långt bort. Om man står här idag och tittar bakåt. Samtidigt är det inte så länge sedan för rätt många skribenter på FS. Bilarna är avsevärt bättre, förlåtande deformationszoner, airbags, inte stela rattstänger, inga trilskande förgasare eller fördelardosor, med mera, med mera. Och för att inte tala om kameror! (Men det tar vi en annan gång.)

Men nu var det det här med bilder. Om de var bättre förr. Eller om fotograferna var bättre förr. Var tid har sina fotografer som utnyttjat den tekniken som funnits tillhands. Tekniken har blivit bättre. Men tråkigare menar en del. Jag är böjd att hålla med.

Det är liksom det här med tid. Och vad som inte var bra. Eller inte är bra. För att något inte är bra idag behöver det inte betyda att samma sak var bättre förr.

Och hur bildsätter man en sån här text? Bra fråga. Med ett exempel? Med övergripande bilder, illustrationer, trivialbilder?

( Men nu till nåt helt annat. Apropos favoritkameror och annat. Det här är min absoluta favorit bland mina pennor. En Berol 0,5mm stift. Om man laddar den med 2B och tecknar på ett satinmatt papper får man en fantastiskt fin svärta. Och den ligger fint i handen. Det är inte ett mål i sig att teckna med den, även om det är skönt i sig, men som verktyg, medel för att uppnå ett mål gör den sin goda tjänst Det är inte en Leica men inte långt ifrån.) 

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Coronapyssel

Jomen, nog går tiderna på nerverna. Fotograferandet går på sparlåga. Svårt att hitta ett tema som funkar. Jag vägrar att skildra coronapandemin i bild.
Det får bli lite pyssel med stilleben. Föremål, och vad man eventuellt kan göra med en skrivbordslampa.

Idag upptäckte jag ett valnötsträd i stadens botaniska trädgård. Tänk att det skulle ta femtio-sextio år för det. Så det ska bli spännande att se om det är nån smak på nötterna.
Valnötter plockade vi i Perigord för några år sedan. Det var på den tiden man reste obehindrat i Europa. Med  tåg alltså.

Och vi plockade valnötter utmed vägarna runt Pannecot, en jätteliten by i Bourgogne. Valnötter och kastanjer.

Nu finns det säkert någon som tycker att det ska vara skärpa hela vägen i ett stilleben. Men då ställer jag frågan, behöver det vara skärpa hela vägen överhuvudtaget i bilder. Och så är det kanske. Det finns mycket regler oh åsikter om hur fotografi ska bedrivas.
När man till slut är vaccinerad och pandemin är över, och man är med på tåget då, blir det tåget till Paris!

Triviala bilder ska läsas de också.

Begreppet trivialbid kan av en del uppfattas som en smula stötande. Antagligen därför att vi ofta kopplar ihop trivial med alldaglig, banal, platt vilket också är definitionen enligt ordböckerna. Men trivialbild kan ha en annan betydelse, en betydelse som inte är värderande. Bilder som utger sig för att vara det de är. Bilder med en enkel konnotation, bilder vars främsta syfte är att skänka ett igenkännande. Bilder som ofta ger gott om plats för ett privat kontext. Bilder som oftast är 1+1=1, eller möjligtvis 2.
En bilds syfte kan ha som syfte att just vara trivial. Alldaglig, okomplicerad. Söker man på trivial bild på Google får man som första träff Shutterstock, vissa dagar Getty Images. Sidor där det tillhandahålls mängder av så kallade triviala bilder. Behöver du en bild på e gurka finns den där. Eller ett höstgult skogsbryn. Bilder som har teknisk kvalitet, som går att använda till något, som är grunda och lättlästa. Trivialbilder är sällan dåliga eftersom de sällan riskerar något. De är vad de är och gör oftast sitt jobb.

(Gula löv, solsken och en bekant miljö ger bra respons.)
Därför ska man helst inte jämföra trivialbilder med mer komplexa och mångtydiga bilder. Sådana bilder lirar på en helt annan plan. Jämför inte en beskrivande text om  ett naturskyddsområde med en lyrisk beskrivning av, tja låt oss säga Tomas Tranströmer eller kanske hellre någon naturpoet. Var sak på sin plats skulle man också kunna säga. Men eftersom bild är ett språk, mångfacetterat och med många olika dialekter och tilltal bör det kanske ändå hanteras som ett språk. Inte som ett mystiskt tillstånd av påstående. Och att läsaren bemöter bildernas påståenden som just språk. Något sägs, och det sägs på ett visst sätt därför att avsändaren har en viss avsikt. 
Men om läsaren inte har den insikten, eller kunskapen. Vad händer då? (Ja, det här är känsliga saker som "Bengan" brukar säga.)

(Svartvita bilder anses generellt tråkiga. Dessutom ifrågasatt soffa i stadens centrala delar. Färre gillande utrop.)

Detta resonemang förbjuder inte på något viss att läsaren att ändå utbrista "O, vilken fiiin bild!!" Eller andra uttryck för stort gillande. Men hur nu bilden kommer att läsas handlar först och främst om var den publiceras. På vilken yta som man ibland säger. Och här får sändaren finna sig att reaktionen blir olika beroende på vilken yta sändaren-fotografen väljer. Och, vilket är allmänt känt, olika ytor resulterar i olika respons. Beroende på läsarens preferenser. Så visst är det skillnad att lägga upp bilder på FS jämfört med FB.

(Exempel på bild som renderar få gillanden av typen "fiiin bild!!! Den här bilden gillas av olika skäl förmodligen inte heller av dedikerade fritidsfotografer.)