Perspektiv är märkliga saker.

Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!

Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även  jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
  I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om  intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.

Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.

Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.

S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.

Lite granna underskattat och håll avstånd.

Man kan hålla sig för skratt denna december. Det är nog fler än jag som bara väntar på att eländet är över, och att man tar sig dit någorlunda frisk. Håll ut, håll avstånd, underskatta inte faran.
Igår sågade ett antal mediaförtåsigpåare FHM mass-SMS. Idag meddelade MSB att man hade haft 3,5 miljoner unika besök på hemsidan. Ja, man ska inte underskatta folk.

Bildbevis på att jag såg en häger idag. Vi höll avstånd. Ännu mer höll en tornfalk avståndet. Syns dock inte på denna bild. Fågelfoto får andra ta hand om. Jag nöjer mig med att se dem.

En fotograf som jag ibland upplever lite underskattad är Heinz Held, en man som kom i gång med foto rätt sent i livet, men trots det hann med en hel del ändå. Held verkade lite grann i gränslandet mellan fotografi och konstvärlden. Han startade bland annat ett fotogalleri som efter vad jag förstått ställde ut mycket dokumentärt foto. Och gissningsvis sådant foto som idag går under etiketten gatufotografi. Inte så konstigt det heller då Held hängde en del med Cartier Bresson, men han lär inte helt ha delat HCBs maxim om the desicive moment, utan något mer av ett reserverat och återhållet närmande till sitt motiv. Nu kan man ju inte anklaga HCB för att vara någon påflugen fotograf han heller. Held formulerade sina tankar runt fotografi i bokform, The magic of the banal. En volym som nog är mycket svår att få tag på.

Heinz Held. Girl with a balloon.

Lucia och nytt klimat kanske

+4⁰ C  98% luftfuktighet. Vår nya vinter. Klimatet är summan av vädret. 

Så var det där om perspektiv.

Vi träffades idag på coronasäkert avstånd utomhuskyligt men med en god infravärme i ryggen, min vän produktfotografen och jag. Så halkade vi in på en sån där teknisk fråga. Vi brukar hålla oss ifrån såna frågor, men nu kom det via olika outgrundliga omvägar att handla om brännvidd, perspektiv och utsnitt. Inte helt lätta saker att förklara på ett pedagogiskt och enkelt vis. Så jag gick hem och funderade vidare. Och jag antar att alla fotografer vet hur det ligger till med det här. Eller vet? Vem lärde ut detta och när? Och det här är kanske onödig vetskap, det blir väl bra bilder ändå. Måste man kunna perspektivlära för att kunna teckna? Eller tecknar man möjligtvis bättre om man gör det? Eller räcker det att man klarar av det på ett intuitivt sätt.
För det  är alltså det här det handlar om. Vad som egentligen händer när man växlar brännvidd. Och perspektiv, vad det egentligen är. Och vårt samtal handlade väldigt mycket om villfarelsen att brännvidden ändrar perspektivet. För så är det inte. Perspektiv handlar om betraktarens avstånd i förhållande till motivet, objektet. Inget annat. Brännvidden handlar om utsnitt. Den som möjligtvis tvivlar kan göra ett enkelt experiment. Har du nån gång tagit en porträttbild  på nära håll med ett vidvinkel? Och objektet har då fått en sån där skojig näsa a la tapir. Om du hade tagit porträttbilden på ett avsevärt längre avstånd hade objektet haft en betydligt mer moderat näslängd. Varför? Jo allt beror på objektets avstånd i förhållande till betraktaren. Nässpetsen är väldigt nära iakttagaren men bakgrunden är relativt sett väldigt långt borta. sånt som är nära är stort och sånt som är långt bort ser smått ut. Prova att beskära bilden, alltså byta brännvidd. Ändras näsan? Nix.
Brännvidd är inte förändring av perspektiv.

Och vad väljer man att stoppa in i formatet?

Ja det beror väl vad man vill berätta om kan man enkelt utrycka det som. Ett format bör inte vara för långsmalt var något jag fick lära mig en gång i tiden och det är kanske därför jag ofta håller mig till det lite feg-lagoma 3:4. Det är för övrigt praktiskt att genomgående använda ett format, vilket det sen blir må vara en smaksak.

Och nu till frågan, vad ska man stoppa in i formatet? Och nu, nu närmar vi oss känsliga saker eftersom den frågan också börjar tangera brännvidden, (ett delikat spörsmål för inte minst gatufotografer.) Alla bilder har någon form av berättelse, det finns alltid något att utläsa i en bild. En helt svart bild har det också i det att ”ingenting” är också en berättelse. Något som de ryska suprematisterna med Malevich i spetsen på 1920-talet tydliggjorde. Så frågan är hur mycket händelse vill man stoppa in i sitt format. Berätta eller skildra eller gestalta.

Den som vill gestalta en händelse på lite lagom avstånd, ungefär som när man fotograferar sina vänner eller familj i en otvungen situation ligger 35mm nära tillhands. Då får man med det mesta som kan tänkas hända innanför ögats ram*. Man skapar då en tablå (Le manier tableau, ett begrepp som lär dyka upp i 1700-talets franska grafiska konst.) Och då uppenbaras ofta viljan att åstadkomma en komposition, inte sällan utifrån enklare kompositionsprinciper som tredjedelsregeln och liknande. Den borne landskapsfotografen, eller gatufotografen är nog heller inte sen med att lägga in tankar om kontraster, linjespel med mera, det mesta mer eller mindre medvetet lånat från Eisensteins klippteknik (han med Pansarkryssaren Potemkin ni vet). Men man kan tänka på andra sätt. Och där kommer en annan bildberättande tanke in.
Avståndsbild = var. ( Landskapsmåleriet, vedutor, kanske brännvidder runt 24mm)
Helbild = vad ( här är vi på 35mms  trygga mark)
Halvbild = vem ( passar kanske 50mm eller lite mer?)
Närbild = varför (underförstått den känsla som ligger bakom en handling. Blott fantasin sätter brännviddsgränser när man är inne på känslornas domäner.)
Och som sagt ovan, den entusiastiske fotografen kan snabbt översätta detta till olika brännvidder, och naturligtvis tänka tanken att man givetvis kan  använda vilken brännvidd som helst till de olika utsnitten. För även om det är så att ett kort tele skulle passa bäst till en halvbild, porträttet kanske, så går det så klart att använda ett kraftigt vidvinkel men gestaltningen och berättelsen lär bli väldigt annorlunda. Prova själv, vettja. Du kanske redan gör det. Men gör det och tänk till. Jämför och värdera.
Det går ju att dra i från lite med beskärningsramen. Men kom ihåg att ”sluta bilden” för att citera Christer Strömholm.

Så det fick bli en liten repetitionsuppgift i dag.

*Vad ögat egentligen ser är också en spännande fråga. Ögat har en förmåga att millisekundsnabbt byta brännvidd men framför allt göra ett val. Vad ska ses? Alltså vad det omedvetna medvetandet väljer att tapparna i ögats näthinna ska registrera. Dziga Vertovs  idéer om kameran som ett öga var väl ok på sitt sätt, men kanske  mer som en metafor.