Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Om att hitta rätt

Och här står morfarn på bryggan i väntan på att ta ett solskott, alltså med en sextantens hjälp mäta solhöjden för att därigenom fastställa ångfartygets S/S Indianics position. Han mäter latituden, longituden fås med hjälp av kronometer, synkroniserad med GMT, Greenwich mean time. Av ränderna på ärmen är han förste styrman så året år tidigast 1924. Maskintelegrafen står på full framåt. Morfar har stövlar och rorsman som skymtar till höger har sydvästen ordentligt surrad under hakan. Det här är innan de flesta fartyg i handelsflottorna hade inbyggda kommandobryggor. Friskt uteliv, skulle man kunna säga. Värt att tänka på för oss som hittar hem med GPS.

Tungan rätt i mun.

De små, små nyanserna i en paradorkester.

Om ett paradigmskifte och vad enkel dramaturgi kan leda till

Sommaren 2002 besöker jag San Francisco. Jag har varit handledare åt några gymnasieelever som valt att göra sitt specialarbete som deltagare i en tävling med temat vådan av rökningens inverkan på fertilitet. Tävlingen går ut på att göra en film eller något liknande om ämnet.
De tittar förbi mitt arbetsrum och undrar om jag har några tips (och om jag eventuellt kan tänka mig bli deras handledare, och jo det kan jag väl...) Så kommer frågorna om vad man ska tänka på när man gör film, och jag, som är film och media-traditionalist tipsar om de där enkla grejerna, hur man klipper, hur man lägger inställningar i rimlig följd, hur enkel dramaturgi fungerar - anslag,presentation, fördjupning och så vidare. Hur man klipper och hur man undviker jump-cut, och får jag inte in något om Eisensteins klippteknik, och lite grann om parallellmontage också. Och jag tänker att de behöver inte uppfinna hjulet, än mindre det fyrkantiga hjulet om man säger så.
 Sen jobbar de på och jag tänker inte så mycket på det, jag får se deras råklippning och senare det färdiga resultatet. Och jag nickar och hummar antagligen instämmande, och tänker att har man såna här elever är det enkelt att vara handledare. Någon månad senare stormar de in i mitt rum, ”Vi har vunnit tävlingen!”. Första pris är en resa till San Francisco och Silicon Valley. Handledare följer med.

Och paradigmskiftet då? Bortsett från att dollarn just då var svindyr, så dyr att den i US obligatoriska tippingen (det där med dricks har jag aldrig förstått, borde finnas ett rimligare sätt att avlöna sina anställda) blev en smärtsamhet varje gång man räknade upp gröna dollars. Men det var också något som hände i fotobranschen. Digitalt eller analogt? Minns ni den tiden? Den digitala verkligheten var liksom inte riktigt innanför händelsehorisonten. Analogt var, åtminstone om man ser till högsta kvalitet, fortfarande ”top of the hill”. Så vilket råd ger man en ung köpsugen? Ja, i den här butiken i San Franciscos chinatown fanns det mycket som lockade och samtidigt en inre röst som sa ”no, no”.  Häng på trenden eller avvakta. Köp åtminstone inte grejerna i en fotografisk godisbutik. Tyckte jag. Och hoppas så här långt efteråt att jag hade rätt, i alla bemärkelser.

Om gubbtrötthet, bildsyn och några vettar

(Gamla vettar i AnnaKarins båthus. Som har ytterst lite med den här texten att göra.)

Jag läste en blogg av Micke Berg häromveckan. Om gubbtrötthet och liknande här på FS. Och jag är benägen att hålla med, åtminstone lite grann eller en del. Och funderar då på hur mycket trött gubbe jag själv är, alltså rent bildmässigt, fotografiskt. Och så lägger jag samman den tanken med en kommentar av den utmärkta vetenskapsjournalisten Karin Bojs i dagens DN. Och visst, det är en ganska lång boll däremellan. Men om att se sitt eget ansvar kanske  det handlar om.
För om man nu inte är yrkesverksam fotograf utan sysslar med fotot på fritiden är möjligheterna att hitta engagerande teman ganska begränsat. jag säger inte att det inte finns möjligheter, men det är svårare.
Bildsyn har som hastigast också varit uppe på tapeten, och nog något som både tål och bör diskuteras mer ingående. Och hur bildsyn förhåller sig till trivialfotot (hoppas nu alla känner till min definition av trivialfoto.) Nåt att fördjupa sig i. Det behövs fördjupningar. Det är långtråkigt just nu. I väntan på den förlösande besprutningen som gäckar. Man ska komma ihåg att coronavaccination sker på marknadens villkor. Och marknaden är sällan bra på stora övergripande grejer. Den föredrar att puttra på med sitt vinstmaximerande mantra. Nog om detta.
Jag har i alla fall fått besked om att det är dags att jobba med ett nytt projekt. En offentlig vägg. Utomhus. Som ska sitta uppe ett halvår. Ett foto i formatet 7x3 meter. Det kommer att bli lite Photoshop-pyssel. Och det kommer bli en bild som jag hoppas kan få till och med Micke Berg att nicka gillande vad gäller bildsyn.
Blidö i coronans andra år 2021.