Lite sörmländsk arkitektur

En arkitektonisk pärla hanns med under besöket i världsmetropolen Gnesta. Ralph Erskines tvålfabriksbygggnad. Inte helt komplett. De stora tankarna för råvarorna är borta och en del andra detaljer efter vad vi förstått. den friliggande spiraltrappan är mer än elegant och placeringen av fönster ger intryck inte enbart av estetik utan även funktion kan man tänka.
Väl värt ett besök, men planera gärna innan så att ljuset faller på ett lite vackrare sätt. och gärna en brännvidd understigande 35 mm FF. Det är lite trångt på gården.
Kontorsbyggnaden ska också studeras noggrannt, vilket vi inte hade tid med.

En efterföljande sittning med solnedgången över Frösjön, station och torg som fond. Passar sällskapet bra, vi som vurmar för hötorg och inte minst Elliord Mattsson, vykortens okrönte mästare. Även om Elliord föredrar växlande molnighet med samma inmonterade sommarmoln, lätta cumulus, i många av hans vykort. Vår värd visade ett par nummer ur Elliords oeuvre från just torget i Gnesta. Sena bilder i hans produktion. Då hade han bytt sin Borgward Isabella till en Citroen. Och hans bil finns alltid med nånstans i vykortsbilderna. Vykort, ja. Bra exempel på trivialbildens funktion–redundanta bilder, okomplicerade, lättlästa. Naturligtvis oförargliga.

Om tankar runt arenan eller ytan.

(Bilder från den lokala spenaten. Har väldigt lite med övrig text att göra. Så skapas nya röda och svartrandiga bärfisar. De gillar uppenbarligen den spanska körveln. Jag med. som en pikant smakbrytare i en sallad, eller till den obligatorisk gröna vårsoppan.)

I fredagskvällens milda solljus och lite bestyr vid spis ock kök kommer jag att tänka på nåt som John Berger skrev i boken Ways of seeing,, den som också blev en BBC TV-serie och även visades på svensk television. Nu borde jag dubbelkolla den här uppgiften men det handlar om vad som händer med en bild när den görs publik. Och vilken ”yta” den projiceras på. Eller vilken arena som väljs, om man väljer sändarens perspektiv. I den här arenan så klart fotografens perspektiv.

Alla är inte fotografer, men alla kan ta en bild. Eller kanske hellre, alla får fotografera. Här kan man göra en analogi till sjuttiotalets progressiva musikrörelse, alla kan spela, vilket inte var vad proggen sade. Däremot, alla får spela, vilket är något helt annat. ( Något salig Bernt Egerbladh i det populära tv-programmet Två och en flygel hävdade att den så kallade proggmusiken saknade de för fullödig populärmusik och jazz nödvändiga dim och sus-ackorden. Vilket egentligen bara bevisade att BE inte lyssnat särskilt mycket på progg.) Men det där var så klart en onödig utvikning.

Jag hade en kollega, Mia, som introducerade begreppet arena för mig. Som har en lite annorlunda underton än begreppet yta. Arena är liksom något man placerar sig på och meddelar, Jag har något att berätta. Yta är lite mer av just en yta där man fäster sina bilder, som en anslagstavla. Yta har där en lite mer passiv framtoning. Nu kan man nog invända med att såna här spetsfundigheter kanske inte spelar så stor roll. Men i en tid av bildens devalvering, när bildens exklusivitet försvinner. En tid när rudimentär bildläsning inte hinns med har det kanske ändå någon bäring.

(Att fotografera makro med en smartphone låter sig göras, men det går bättre med en dedikerad utrustning. Jo, jag har provat och jämfört. Bilden är kanske ett exempel på den typ av bild som kan värderas lite olika beroende på yta. Jo, jag har provat och jämfört...)

Vad menas med en yta. och vem ”äger” den? FS är en yta där bilder publiceras. man kan tro att det är sändaren som äger ytan men det är nog snarare så att mottagaren är den som äger. Och då kan vi till att börja med koncentrera oss på rent tekniska spörsmål. Ta bara en sån sak som skärmars kalibrering, eller kanske snarare brist på kalibrering. Hur är min skärm ställd i förhållande till sändarens? Av det skälet har jag slutat med att påpeka eventuella brister hos publicerade bilder då jag inte vet var felet ligger. Ett fel kan faktiskt uppstå i det att min kalibrerade skärm visar helt fel i förhållande till sändarens kanske helt felställda skärm men en skärm som för sändaren är helt rätt. Ytan avgör vilka påpekanden som är rimliga. Det är som om att ytan eller arenan sätter bildens "värde".

.

Hittade några böcker

jag hittade några böcker hos en hjälporganisations loppis. En knippe böcker som uppenbarligen hade att göra med någon fotografs efterlämnade bibliotek. Sannolikt någon som hade nåt med Expressen att göra. Dessutom ett par av Jan Deldens böcker, ett indicie så gott som något.
   Men roligast var "Arkivfynd". Pressens bild. En katalog med ett urval bilder under sextio år. Så kallade trivialbilder sorterade efter teman. Med utrivbar beställningsblankett i slutet av katalogen. Den här är utgiven 1996. Man kunde  också beställa katalogen som CD med lågupplösta bilder. Rolig, ja ett axplock av bilder som i 99 procent av fallen innehåller nån form av humoristisk twist. Lite granna som bilder till rötmånadsnumren, den tid då inget händer. Och, kvinnosynen är visserligen oförarglig ju nyare bilderna är men ändå. Lite gubbigt är det oftast.   

Och en Sune Jonsson Album för trettio kronor fick följa med den också. I gott skick. Den har jag naturligtvis redan (bör ingå i varje fotografs bibliotek) men har man två kan man ju alltid ge bort den ena. Tänkte jag.

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Nyttigheter ute i spenaten

Nu är skogslöken som bäst härute på ön. Den växer rikligt på sina ställen och en liten brandskattning då och då gör ingen skada. Jag brukar steka den i lite olivolja och strössla på lite flingsalt (så där som alla TV-kockar gör). Ramslöken är på gång den också. Med den kan man ersätta vitlöken i den marinad där kycklinglårfiléerna ska ligga och vila. Eller göra pesto.

Gräslöken verkar ha trivts med en kall vår. Kämpahög är kanske en överdrift men åt det hållet. Vitlöken som sattes i november trivs den med. I år blir det kanske en skörd som räcker hela året. 

Och häromdagen sattes både den gula och den röda löken. Färsk lök är inte på något sätt fel i köket.