Paris, mon amour

Lite granna småsugen på att hoppa på tåget till Paris. Eller hoppa på och hoppa på, lite mer planering kanske behövs. Men det där med att sedan kliva av tåget på Gare du Nord en frisk förmiddag och känn puls och doft av en storstad med mungiporna upp. Ta pendeln ut till Saint Maur de Fosses. Gå på marknaden, Marche Adamville om det är onsdag eller lördag.  Åk in till la Cité. Titta på folk. Plåta. En lunch på nåt ställe i trakterna av Boulevard St Germain. Strosa. Kanske en bit mat på Bistro du Théâtre om andan faller på.

Och tänka på alla fotografer som gjort Paris till sitt. Från Tore Jonsson till Robert Frank och alla de andra, fransoserna själva inte minst. Paris där vart och varannat fotografi blir till gatufoto. Rent av en flöjtspelande ryggtavla vid Rive Gauche, tur han har någorlunda franskt randig tröja. Lägg märke till svanen.

chess

Schackspelare är ett tacksamt, och vanligt motiv i de här vardagliga och stillsamma dokumenterandet av livet. De sitter still och protesterar inte särskilt mycket, inte ens om fotografen är någorlunda närgången. Oavsett om det är Uppsala, Stockholm, Paris, New York, Moskva eller var man nu kan tänka sig. Ett lite vänligare sätt att kriga på. Mer klokt, mer humanistiskt, mer intelligent kanske. Och inga döda. Liksom inte Putin et consortes paradgrenar.
Så kan man förstås skruva lite grann på brännvidd, läs utsnitt i framkallningen. Och lite korn. Bara för att det är kul och oförargligt. Även om framkallningen är digital.
Fuji Xpro2 24 2.0

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

En fotografisk iakttagelse och långt mellan verkligheterna

I rapporterna från den förfärliga ryska invasionen av grannlandet Ukraina (Putin, burn in hell!) finns det så klart en mängd bilder. Och det som slår mig, och antagligen fler är den höga tekniska kvaliteten. Det är färgbilder med maximal skärpa, perfekt exponerade och inte sällan med utstuderad placering av skärpeplan. Och det är bilder från plats, redigerade, distribuerade till nyhetsredaktionerna och publicerade i något som ligger alldeles intill gränsen för realtid. 
    Men det slår mig är att det finns en uppenbar skillnad i hur olika bilder berättar, hur de är komponerade, hur en del fotografer, på gränsen till iskallt, lyckas fånga inte bara ögonblicket utan något mer. Man ser en berättelse. Ett språk. Mitt i allt.
   Emilio Morenattis (TT) bild av den gråtande kvinnan framför hennes sönderbombade hus kommer nog att bli återgiven både en och två gånger i framtiden. (Bilden hittar du bland annat på SVT nyheters site.)

Och min verklighet. Efter att siktat årets första tofsvipa vid Kungsängen ( en vipa som ger blanka f-n i Putin), en gäng grågäss och en vråk. På hemväg borde en bira i vårsolens lycka gälla. Dock icke för undertecknad som får hålla sig på avstånd. Vi föll på mållinjen och drar på varsin covid. Inget frotterande med andra ord.

55mm räcker inte långt för en fågelfotograf. Stora fåglar går möjligen an om man beskär intill bristningsgränsen.

Covidsysselsättning

I karantän och en släng av covid. Och inte mycket fotograferande just nu. Men det blir andra bilder. Exakt vart det är på väg är mer oklart. Att kameran fungerat som skissblock är i alla fall klart och mycket användbart.
Kanske dags för lite mer måleri. Det var ett tag sedan. Det går väl så där, lite seg i pallet som man ibland uttrycker det.Och det är lite svårt att hålla sinnet på rätt spår när tankarna mer än ofta är i nyhetsrapporterna.